Vattimo - Den Gud som är död, del 2

Vattimo verkar överens med Soskice när han talar om filosofernas Gud, och att det är denna Gud som är död. Detta menar Vattimo lämnar utrymme för en religionernas återkomst. Den stora metaberättelsen finns inte längre, det finns inget "bästa språk", ingen "bästa kultur" och heller ingen "bästa religion". Vattimo menar att kolonialismens slut öppnat upp för en större pluralism, andra språk och kulturer har fått komma till tals. De” andra” kulturerna har gjort att vi i väst tvingats börja ifrågasätta vår hegemoni och insett att det kanske inte finns ett enda svar. Även om Vattimo säger att det inte längre finns någon hierarki, erkänner han att det ändå mest är på ett teoretiskt plan, i praktiken existerar ännu hierarkier. Emellertid är eurocentrismen inte lika stark som tidigare.
En intressant aspekt är att det är eurocentrismen och kolonialismen som är förutsättningen för att sin egen försvagning. Lika så menar Vattimo fallet vara med sekulariseringen och mytens återkomst (förutsatt att jag förstått rätt). I det förmoderna samhället trodde man på myter och annat irrationellt, sedan kom upplysningen och tände lampan, sakta men säkert tog moderniteten död på alla myter. När de sedan var döda, dog också myten om moderniteten varpå det enda som återstod var att ta tillbaka myterna. Likaså gäller Gud. Vattimo ställer en intressant fråga, och det är om det här med pluralism och postmodernitet egentligen inget annat är än myter. Vilken roll spelar det? Undrar jag.
Vattimo skriver också om ”varat” och dess icke-existens som essens. Varat har blivit en tilldragelse, en horisont som likt ett ljus kastar sken över tingen och får dem att framträda, men själv inte syns. Om varat är en tilldragelse har det ingen objektiv existens, utan är ständigt föränderlig och finns till endast i skeenden. Detta låter i mina öron lite samma som att en människa finns till i sina relationer till andra. Jag hörde det första gången i en kurs i pedagogisk psykologi, och var inledningsvis skeptisk då jag tolkade det som att man hela tiden måste nyskapa sig i varenda relation och att det inte fanns något egentligt” jag” som man hade med sig. Jag antar att jag i grund och botten inte är så postmodern som jag skulle vilja tro.
I slutet av sin text gör Vattimo en koppling av det han haft att säga till kristendomen. Bl.a. kopplar han varats historia som vigd åt försvagning till ”kristna” värderingar som barmhärtighet och avståndstagande från våld. Dessa kristna värderingar gör att varats historia som en historia som försvagning framstår som plausibel. Denna koppling begriper jag inte.
Denna varats försvagning skulle vara sekulariseringen. Och så långt är jag med. Sedan skriver Vattimo om sekulariseringens släktskap med Bibelns budskap om frälsning och Guds inkarnation. Här är jag inte med längre. Kontentan blir ju då att Gud själv är orsaken till sin egen död och också återkomst. Hmm... Fram till sista sidan tyckte jag mig begripa allt, eller i alla fall det mesta. Sista sidan gör dock att jag känner att jag missar Vattimos poäng. Jag förstår inte riktigt vad det är han vill säga.