Derrida 3

Derrida skriver att Kant, Hegel, Kierkegaard och även Heidegger gör en icke-dogmatisk dubblering av dogmen som utan religions upprepar religionens möjlighet. Alltså med ett sekulärt språk och ett sekulärt tänkande kommer de till samma slutsats som religionen, eller? Lite som Lögstrup då kanske. Syftet måste väl ändå skilja sig åt. Lögstrup var ju trots allt teolog. Jag har svårt att tro att Kant ville återupprätta en sund skapelsetro...

Derrida är som bäst när han resonerar själv. Då är det nästan så att jag hänger med. I referenserna till de andra filosoferna har jag lite svårt att tycka något, då det jag läst i original av de nämnda filosoferna inte räcker till. Speciellt Heidegger och hans Sein und Zeit fattas mig.

För att nu lite sammanfattat vad jag begripit (eller tror mig ha begripit) av detta sista avsnitt skriver Derrida att självet i sig-själv i förbindelsen till döden och den oersättlighet som självet där har, såtillvida att ingen kan dö i mitt ställe. Döden kan varken ges eller tas, samtidigt som dock döden är det som möjliggör givande och tagande... hm...

Ovanstående har jag förstått som att när jag blir medveten om min oersättlighet i döden tar jag på mig konsekvenserna av detta, dvs jag förstår min egen singularitet och blir medveten om mig själv i föraningen om döden. Jag inser att jag är ändlig. Denna ändlighet verkar dock ha två sidor. Å ena sidan skriver Derrida att en oändlig kärlek är en förutsättning för att kunna ge avkall på sig själv och bli ändlig. Är det alltså endast så att Godheten visar sig i föraningen om döden? Å andra sidan skriver sedan Derrida att vi är ändliga och således inte kapabla att ge avkall på oss själva. Kanske är det så att ändlig inte har samma betydelse i de båda fallen. Jag begriper inte riktigt varför medvetenheten och acceptansen av min egen död skulle förutsättas av Godheten. Kanske att en människa som helt och fullt accepterar sin egen dödlighet också är beredd att helt ge sig själv för sin nästa. De flesta (alla?) av oss räds döden, alla människor jag känt som dött har haft ångest när döden närmat sig. Det är kanske detta som är vår ändlighet? Emellertid var väl även Jesus på korset rädd inför döden och undrade varför Gud övergivit honom. Som den enda sanna människan borde han ju ha varit kolugn. Jesus dog alltså för oss, inte i vårt ställe eftersom vi ju fortfarande är dödliga även efter Jesu offerdöd. Jesus tog synden på sig, och dog i vårt ställe. Vad betyder då hans död i detta perspektiv? Människor är fortfarande lika syndiga och dödliga. Är möjligheten till frälsning det som Jesu död givit oss? Det verkar ju ändå hopplöst eftersom vi är ändliga och inte kapabla till den stora Godheten som glömmer sig själv.

Patocka verkar mena att budskapet om ansvar endast (?) finns i kristendomen. Varför det? Jag förstår inte heller kopplingen till Europa och Europas historia. Europa har väl inte riktigt betett sig ansvarsfullt gentemot resten av världen. Det räcker att tänka på kolonialismen. Patocka säger i och för sig att ansvaret gått förlorat i och med den moderna teknologin och människornas ständiga rollspel, och icke-acceptans av den egna dödligheten. När tänker han att den moderna teknologin tagit sin början? Jag antar att jag tänker för konkret, men någonstans tycker jag ändå att detta ansvar måste vara en universell förmåga.