Postmodern teologi, kyrka och kultur

Har just avslutat det sista avsnittet i S&S:s introduktionskapitel. De skriver om hur man kan förstå den postmoderna teologin i ett större perspektiv. Vad det verkar är det inte möjligt att tala om en postmodern teologi i sig själv. Utan en omgivande kontext har den inget existensberättigande. Det går helt enkelt inte att skilja teori från praktisk, utan praktiken kommer nästan först. Kanske det är modernistiskt av mig att säga vad som kommer först. Mycket av det postmoderna verkar gå ut på att eliminera dikotomier.
S&S skriver också att det inte finns en postmodern teologi utan flera. Precis som man inte kan tala om en kristendom, eller en hinduism. Det finns vissa gemensamma nämnare, men något absolut går inte att fastslå. S&S påpekar att detta skulle kunna leda till att man inom den postmoderna teologin inte kan kritisera kyrkan eftersom man bara hävdar att man tillhör en annan livsvärld, en annan tradition och att det ju inte finns något absolut. Detta avfärdas dock av S&S. De menar snarare att möjligheten till kritik inom livsvärlden ökar i det postmoderna, det viktiga blir hur man förhåller sig till sin tradition.
Vidare skriver de om kyrkan som en diffus kropp som inte går att avgränsa. Detta gillar jag skarpt. Det finns rum för flera om man tänker så. Vore kyrkan skarpt avgränsad, är det också lätt att säga vem som är "vi" och vem som är "dom". Parallellerna de drar till den tidiga kyrkan är också vettiga. Det var mycket strategiskt att lägga kursen den tidiga kyrkan innan den om postmodern teologi. Jag antar att det inte var en slump :). Pluralismen som fanns inom den tidiga kyrkan återkommer i den postmoderna, samtidigt som det inte går att skilja teori från praktik. På något sätt börjar människan i det postmoderna att hitta tillbaka till sig själv igen.
Jag hade tänkt läsa Gianni Vattimo nu, men jag tror att jag ännu stannar kvar i det mer generella och läser David Tracy först.