Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 1

Tja, detta var en intressant text att läsa då detta med genus (här nog mera feministiska referenser) lite är min grej. Jag fick många nya tankar. Det blir lätt att man fastnar i ett sätt att se saker, så det kan vara nyttigt att ibland få lite nya intryck och tänka i andra banor. Jag märkte också att jag nog inte riktigt förstått vad Simone de Beauvoir menat med det berömda citatet att kvinna är något man blir från "Det andra könet". Rollen "kvinna" är något som man tilldelas av det "Ena" könet, dvs mannen, och det går mest ut på att man är det mannen inte är. Även här verkar moderniteten spöka ganska tydligt, Soskice refererar till Descartes och hans självkonstituerande subjekt som skulle vara förnuftet och således det manliga vilket överlever när allt materiellt förnekas, och det materiella skulle vara det kvinnliga. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att ordet "materiell" innehåller "mater", det var en mycket intressant upptäckt. Emellertid kan inte allt skyllas på Descartes, utan redan de gamla grekerna tänkte i samma banor när de ser de kvinnliga som en materiell, vårdande princip som överskrids av den manliga rationaliteten (Soskice hänvisar till Jean-Joseph Goux som bl.a. refererar till Platon). Detta dualistiska tänkande är som bekant djupt rotat i vår kultur.
En sak som jag reagerade på var kopplingen mellan fallos och logos (hos grekerna i detta fall), och att detta sedan kopplades till Gud som logos . Jesus är de facto mänskligt manlig och Gud källa till fortplantningen och logos som fortplantningens säd, manlig symbolik. Soskice menar att det är lättare för franska filosofer att få syn på dessa mönster eftersom de är mera intresserade av symbolik än exempelvis engelska och amerikanska filosofer. Jag vet inte vad jag ska tänka om denna form av symbolik, men i egenskap av nybliven mamma kändes det bara skrattretande att läsa om mannen som den verkligt fruktsamma och kvinnan enbart som förvaltare av mannens säd. Kan man på allvar faktiskt ha tänkt så? Kanske i en tid då insikterna i fortplantning inte kan ha varit så stora... Emellertid måste ju ett dylikt tänk ha funnits. Varför skulle annars kvinnor nekats förmyndarskap av sina egna barn i så många år? Man kan ju inte riktigt ha ansett dem vara föräldrar. Jag minns hur Luther skrev i sitt testamente att han tyckte att hans fru borde få förmyndarskapet för deras barn då hon ju ändå kände dem bra... Inget förringande här om Luther! Han såg ju faktiskt frun som moder.
Avslutar nu detta inlägg som annars riskerar att bli olidligt långt.