Soskice skriver i det sista avsnittet att många feminister menar att Gud inte varit bra för kvinnor. Detta avfärdar Soskice med att säga att detta inte är den kristna Guden utan en filosofisk fiktion skapad av män. Denna Gud är självkonstituerande likt Descartes självkonstituerande subjekt och behöver i princip ingen annan, om inte för ett annat syfte än att sätta sig över "den andra" som aldrig egentligen får någon egen existens. Detta verkar vara människan (mannen) som själv upphöjt sig till Gud.
Säkert kan det vara så, men om detta är bilden som man har av Gud, om berättelsen berättats på detta sätt, vad är då skillnaden mellan så som det berättas och så som det borde berättas och vem kan säga hur det egentligen ska vara? Jag vet inte om jag uttrycker mig så att det går att förstå vad jag menar, men min poäng är hur man avgör vad som är verkligt. Och onekligen har den berättelsen om Gud som Soskice kallar filosofernas Gud länge funnits i det kollektiva medvetandet, kanske så länge att det är så som det blivit och därför är. Jag tvivlar inte alls på att det vore mycket bättre att kasta denna berättelse överbord och börja berätta en annan. Det är här som postmodernismen kan göra teologin en tjänst tror jag, och nog också Soskice. Soskice tar hjälp av treenigheten och dess relationella aspekt och relation i och genom differens (hänvisar till Lévinas). Subjektiviteten är inte något ett för-sig, utan ett för-någon-annan. Man blir till genom att vara besläktad i skillnad således. Detta menar Soskice vara en mycket viktig poäng. Hur man ska förstå genus i ljuset av detta vet jag inte riktigt om jag har helt klart för mig. Soskice ger vad jag läser inget svar, kanske för att det inte finns ett svar. Helt klart är väl ändå att kvinnor inte ska sträva efter att bli män eller bli som män.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fin genomgång! Jag har inte läst Soskice mer än detta kapitel, så jag är inte särskilt mycket klarare över hur hon tänker sig, men kanske hon tänker lite sin Luce Irigaray, som försöker artikulera en tanke om kvinnan som annorlunda utan att vara annorludna än män. Hon säger att Kvinnan är annorlunda annorlunda. Det där låter säkert som rappakalja för den som vill läsa det så, men poängen är att försöka tänka skillnad utan att göra det ena till norm. Här är treenighetsläran intressant, för det att Sonen är annorlunda än Fadern innebär ingen konflikt eller hierarki dem emellan, utan en skillnad som möjligör kärlek.
SvaraRaderaVad dessa tänkare försöker komma bort ifrån är alltså en jämstäldhetsdiskurs som bygger på likhet - däri består det postmoderna.