Judith Butler

Såg på dokumentären om Judith Butler. Jag var inte sedan tidigare bekant med henne annat än vad Sarah Coakley skriver i sin artikel. I Coakleys artikel, som jag annars tyckte om, reagerade jag på att hon använde ordet "lesbisk" på ett nedsättande sätt om Butler. Jag visste inte tidigare att Butler var lesbisk, och jag vet inte heller hur relevant jag tycker att den informationen är. Jag kände då när jag läste Coakley att det var överflödigt att kategorisera Butler på det sättet. Om hon varit heterosexuell, hade det då poängterats av Coakley? Knappast.

Butler berättar i dokumentären om sina tankar kring genus (gender) och mycket utgående från två böcker "Gender trouble" och "Undoing gender". Butler säger att hon är lesbisk, jude, amerikan, alla dessa kategorier, men att man inte kan säga vilken som kommer först. Hon vill egentligen inte stoppa in sig själv i något genusfack. Hon menar att vårt genus (idag har jag förstått att man på svenska ofta igen föredrar att tala om kön, då genusbegreppet inget annat blivit än ett nytt sätt att säga kön. Uppdelningen i socialt konstruerat kön och biologiskt kön verkar vara förlegad. Den är ju lika binär som uppdelningen man-kvinna...) dels gör (do) oss, men också begränsar (undo) oss. Butler talar om performativitet, görande och roller. Hon vill inte klassificera sig själv, men säger samtidigt att hon inte vill transcendera genus. Någon av hennes kritiker hade sagt att hon skrev som om hon var utan underliv. Detta avfärdar Butler. Jag antar att Butler nog är rätt präglad av det faktum att hon tenderar att förälska sig i kvinnor. Hon berättar om sitt sexuella uppvaknande i tonåren och hur hon nog hört ordet "homosexuell" men alltid förknippat det med en medicinsk sfär, en diagnos som läkare ger sina patienter. När det sedan började gå upp för henne att hennes passion för vissa personer (som råkade vara unga flickor) kunde kallas homosexualitet och att hon var lesbisk, blev hon rädd och förfärad. Var det detta hennes passion var? Hon kände samhällets stigma på sig. Detta är givetvis inte trevligt. Alla borde ha rätt att känna glädje i sin kärlek och sexualitet, oberoende mot vem den är riktad. Butler vill nu övervinna genus som en begränsande kategori. Inget fel med det. Coakley påpekar dock att Butler gör detta utgående från genusbinäriteten. Visst, det kan tyckas motsägelsefullt att försöka transcendera (även om Butler säger att hon inte vill det. Jag är dock inte säker på om hon menar sig själv, eller generellt) genus genom att använda just dess kategorier. Butler talar om klänningar och byxor som symboler för genus"fällan". Binärt och laddat med så mycket. Alla förstår nog vad hon menar. När man talar använder man ofta kategorier för att förenkla samtalet och göra omvärlden begriplig. Kanske man måste göra på samma sätt för att komma någonstans i genusfrågor.