Derrida 2

På s. 267-268 (i Sigurdson & Svenungsson) hittar jag något som fick mig att tänka på Lögstrup. Nu vet jag inte om det är för att det faktiskt går att dra några paralleller eller om det är för att Lögstrup är en av de få teologer/filosofer som jag fördjupat mig i lite mera och därför läser in honom överallt.

Det talas om det som är givet, eller egentligen inte det som är givet vilket inte är något, utan själva givandet och då den givande godheten där givaren är och förblir otillgänglig för mottagaren. Mottagaren tar emot en gåva som också är en död, menar Patocka enligt Derrida. Hade det inte varit för detta "också" hade jag hängt med. I detta givande uppstår asymmetri mellan mottagare och givare och detta ställer ett krav på mottagaren. Detta krav underkastar sig mottagaren men ger sig också till denne som godheten själv och som lag. Detta givande av lagen är en gestaltning av ansvaret, men också av en annan död. (Kursiverna är mina). Vad då en annan död?
Asymmetrin som uppstår i ett givande som också är en död förstår jag på ett sätt som säkert är naivt, som Jesu död på korset. Gud ger sig själv till människorna, och Gud är således den otillgängliga givaren. Denna enorma gåva gör så att ett krav uppstår, ett krav som också är en lag. Här går mina tankar således till Lögstrup och den naturliga lagen. Lögstrups krav uppstår dock ur skapelsen, att man fått livet som gåva. Detta krav gör att man måste ta tillvara den andres liv. Lögstrups krav överensstämmer sedan med den naturliga lagen som människorna dock inte klarar av att efterleva alltsedan syndafallet. Den enda som dock lyckats med detta är Jesus, den fullkomliga människan. Eftersom vi alla är skapade gäller denna tacksamhet över skapelsen alla. Inget sägs här om någon singularitet, men jag utgår från att kravet uppstår på mig som enskild människa. Här verkar det dock som att Lögstrup utgår från livet, och tacksamhet över detta. Asymmetri måste uppstå också här, tacksamhet gentemot den som skapat. Denna tacksamhet kan knappast återgäldas. Det jag dock inte riktigt är på det klara med är huruvida tacksamheten uppstår till följd av det givna livet eller till följd av själva givandet. Hos Patocka verkar döden vara nyckeln. Föraning om döden är det samma som att erfara sin singularitet och sitt ansvar enligt den givna lagen. Eftersom döden är så viktig, kan det vara annat än en offerdöd, även om döden är min, och ingen kan dö i mitt ställe? Det jag ännu inte är på det klara med är hur den andre kommer in i bilden, och om den andre är en absolut andre eller mera en nästa. Inte heller vet jag ännu vad ansvaret innebär. Hur tar detta ansvar sig uttryck? Denna singularitet verkar mera modern än postmodern, även om det är modernitetens teknologiska utveckling som orsakat att singulariteten döljs. Menar Patocka att det finns ett verkligt ”jag” där bakom? Är detta tal om roller inte mera postmodernt? Be what you wanna be... Jag antar att jag bara skrapar på den omedelbara ytan och får nog läsa vidare.