Tracy- Guds återkomst i samtida teologi

Även om denna text anses av S&S som en generell text, är den genast svårare än S&S:s introduktion. Det är så många begrepp som tas för givna. Även om jag läst om flera av dem i tidigare kurser används de här på ett sätt som får mig att inse att jag borde gå om flera av grundkurserna...
David Tracy är en av samtidens stora, katolska teologer. Hur detta framkommer var en sak jag kom att undra över. Dessvärre är jag för okunnig för att kunna säga om det syns i något av det jag läst. Inledningsvis skriver han om theos och logos. Och jag som tidigare tyckt mig ha förstått vad logos är, är inte lika säker. Jag har förstått det som Guds skapande och upprätthållande ord, men här tycker jag att betydelsen blir vidare. I och för sig talar Tracy om olika sätt att förstå logos. Också detta begrepp ändras över tid menar Tracy. Givetvis ändrade logos skepnad i och med moderniteten. Tracy skriver att modernitetens logos var/är ett logos som starkt domineras av förnuftet. Man har, om jag förstått rätt, försökt stänga inne Gud i en massa fina system och -ismer. På något sätt verkar det som om Gud har blivit något rationellt. De som fortsatte att tala om upplevelser om Gud avfärdades som mystiker.
I och med postmoderniteten öppnas igen möjligheten upp om att låta Gud vara Gud. Man undviker att försöka säga något om Guds verklighet och på så sätt begränsa Gud. Denna form av begränsning menar Tracy vara det som lett till att många människor i det moderna samhället lockats av exempelvis buddhism och ateism. Tracy skriver att den moderna historien varit teleologisk med den västerländska moderniteten som mål. En linjär historiesyn således. Många människor har stängts ute och blivit icke-människor. Detta har skapat ett stort lidande. Det är just detta lidande som öppnat upp ögonen på oss för Gud-som-Gud. Detta lidande öppnar också upp för oss den fördolt-uppenbarade Guden. Vad detta riktigt betyder vet jag inte. Gud ger hopp i vad som verkar vara hopplösheten. Gud är kärlek, precis som i förmoderniteten.

Om jag nu ska skriva något eget av min förståelse av Tracy blir det att vi nu gått i mål i vår teleologiska historia. Vi har dragit ut moderniteten till sin spets och insett att vi inte kommer längre. Det som lätt uppstår när man trott stenhårt på något och jobbat hårt för att nå sitt mål, är en känsla av tomhet. Var det här allt? Man känner sig nästan lite lurad. Då är det klart att något behövs för att fylla tomrummet. Detta något kan mycket väl vara Gud. Och inte en Gud som är på ett visst sätt och som också kräver att de troende ska vara på ett visst sätt. Så tror en som varit väldigt lockad av buddhismen.