Jag kunde inte motstå frestelsen att läsa Derrida. När jag tidigare stött på honom har jag tyckt att han varit svår att begripa sig på. Inte är det här heller speciellt lätt, men något tycker jag mig i alla fall få ut av det. Jag inser om inte annat hur ytligt jag läste filosofiska texter under mina filosofistudier när jag var knappa 20... Jag känner mig som en nästan analfabet, och skulle någon testa min läshastighet i ett DLS-test för vuxna, blev nog mina Stanine-poäng rätt låga. Jag delar upp läsningen då jag inte tror mig ha hjärnkapacitet att hålla allt i minnet.
Derridas text är i mångt och mycket en läsning av Jan Patocka (som jag inte känner till) med många referenser till Heidegger vilken Derrida menar att Patocka använder sig flitigt av utan att uttryckligen uttala Heideggers namn.
Det handlar mycket om Varat och hur varat drabbats av den teknologiska utvecklingen. Patocka menar att att vi på grund av den teknologiska utvecklingen är på väg till en orgiastisk kultur orsakad av den leda som alla våra framgångar orsakat. Inte vet jag om det är framgångarna i sig, utan snarare det faktum att människan att utnämnt sig själv till Gud (min tolkning, Derrida skriver inte så). Varat har blivit en Kraft som kan fångas, mätas och beräknas. Varats mysterium är slut i och med att människan försöker visa Varat. Detta gör dock inget annat än föreställer varat, på samma sätt som människorna föreställer sig i dagens samhälle spelandes olika roller. Människans singularitet har gått förlorad.
Vad denna singularitet egentligen är har jag inte förstått. Den första tanken jag får är att det handlar om människan som enskilt subjekt, något som ju förknippas starkt med moderniteten. Dock verkar det som att denna singularitet uppstår i relation till döden. I döden är jag oersättlig. Ingen annan kan dö i mitt ställe. Så är det. Betyder då detta att det trots allt finns något riktigt "jag" där bakom? Ett jag som uppstår genom döden, eller kanske i relation till döden? Patocka menar att upplevelsen av döden leder till ett uppvaknande till ansvar. Här har jag nog svårt att tolka detta utan att referera till kristendomen och Kristi död på korset.
To be continued
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant, att Derrida håller Patočkas politik heretiskt och drar sig avstånd från honom, men samtidigt bygger sina resonemanger på honom. För Patočka det inte är egna döden, som uppväcker ansvaret, tvärtom är det den andres död, som kallar personligt ansvar. Derrida menar också att kristendomen kan kollektivt ha ansvaret för Europas historia och händelser. Men det blev oklart för mig, är det fråga för honom om personligt ansvaret frälsningen och domen inför Gud eller något annat.
SvaraRaderaHej Jaana och Juhani och ni alla andra också,
SvaraRaderaDerrida hör väl med sin dekonstruktion av det mänskliga subjektet – han talar faktiskt om ”the human subject”, ”le sujet humain” – till de intressanta moderna filosoferna. Jag har funderat mycket över termen och Derrida säger själv i en intervju (finns på nätet) att han inte avser att förstöra eller nollställa (nullify) det mänskliga ”jaget”.
I stället vill han, så har jag förstått det, tillåta en ny ”tolkning” av termen, så att man tar med allt det historiska (han säger genealogiska) som finns inbakad i själva termen.
Den japanske historikern Fukuyama skrev i början av nittiotalet en bok, där han ansåg, att historien har spelat ut sin roll. Det kalla kriget är över och alla kan leva sitt liv i frid och fröjd. Inga hemskheter, som världskrig eller sådant, behövs mer.
Ingenting kan ju vara mer felaktigt än detta. Vattimo tar upp våldet i storstädernas förstäder, Derrida visste om våldet i förstäderna utanför Paris (fanns redan före 2004). Juhanis kommentar om Derridas syn på kristendomens kollektiva ansvar för hela Europas historia sitter bra i detta sammanhang. Mänskligheten skall inte luras att tro, att den har kommit in i en period av stiltje. Vi har tydligen det värsta framför oss (de fattigas och utslagnas revolution mot de rika). Det tycker jag att Derrida vill säga med sin nytolkning, dvs. dekonstruktion av det mänskliga jaget.
Mvh Olav