Återkommen från ett besök i Huvudstaden har jag fortsatt med min läsning av introduktionskapitlet. Jag har stött på många bekanta namn i S&S:s beskrivning av framväxten av den postmoderna teologin. Jag har insett att jag varken kan kommentera eller referera allt som jag skulle vilja, utan jag får lov att begränsa mig till vissa viktigare aspekter.
Idag har jag läst avsnittet om den postmoderna teologins framväxt. S&S pekar ut tre huvudlinjer i utvecklingen inom amerikansk teologi som indikerar att något håller på att hända inom teologin. Samtliga tendenser härrör från 1970-talet vilket ju bra sammanfaller med resten av postmodernitetens inledning. De tre tendenserna är:
1 Hans Freis uppgörelse med den moderna bibelhermeneutiken.
2 Gud-är-död-teologin
3 Framväxten av den feministiska teologin

Vad gäller Freis menar han att en (bibel)berättelses mening måste sökas i berättelsen själv och inte i några yttre referenter, varken symboliska eller historiska. Detta tycker jag bra att kan kopplas till Milbanks tredje tes vilken jag läst om i Patriks blogg. I alla fall vid en första anblick. Kanske jag dock är ytlig... Om en berättelse i första hand ska förstås som berättelse i sig själv och bl.a. genom interaktion karaktärer emellan eller händelser i berättelsen. Hur ska dock detta gå till? Hur ser relationen mellan berättelsen och läsaren ut? Finns något "absolut" sätt att läsa berättelsen? Om berättelsen ska läsas som berättelse måste den åtminstone ha existens som berättelse, men det behöver tydligen inte finnas någon yttre referent. Detta köper jag, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Har berättelsen en egen existens utanför om den blir läst eller inte? Här ringer någon gammal filosofiklocka och Derrida som jag aldrig blev klok på. Jag får återkomma till detta.
Gud-är-död-teologin kommenteras när jag läser den texten. Likaså återkommer jag till den feministiska teologin.