Vattimo - Den Gud som är död, del 1

Då jag bott i Italien och fortsättningsvis något så när följer med vad som händer och sker där, är det intressant att läsa vad en italiensk tänkare har att säga. Jag måste dock erkänna, och jag får väl skämmas, att jag inte känner till honom desto mera. Umberto Eco, som nämns i S&S inledning är betydligt mera känd, och får betydligt mera utrymme i italiensk media. Kan det faktum att Vattimo är kritisk mot Berlusconi månne ha något att göra med att han inte syns eller hörs i vanlig massmedia.... Har man lite vett mellan öronen måste man bara vara kritisk mot Berlusconi. Jag har svårt att se att tänkare och intellektuella skulle försvara en sådan situation med intressekonflikter och massmedialt monopol som finns i Italien idag. Nåja, det är inte politik eller tryck/åsikts-frihet som ska diskuteras här, utan postmodern teologi.

Vad det verkar är Vattimo präglad av Nietzsche och Heidegger, och han har tydligen tagit vägen från troende till tvivlare för att sedan komma tillbaka till tron. Detta verkar intressant.

Vattimo redogör kortfattat för både Nietsches "förkunnelse" Gud-är-död och Heideggers om metafysikens död. Vattimo drar likhetstecken mellan dessa båda och så som det framställs av Vattimo verkar det hela logiskt. Jag har i mina filosofistudier stött på både Nitezsche och Heidegger och även bekantat mig med "Varat och tiden", men jag måste nog erkänna att jag då det begav sig var alldeles för ung och dum för att utveckla en djupare förståelse för vad de båda filosoferna egentligen sade. Gud-är-död och det är de troende själva som dödat honom. Gud behövdes för att avsluta allas krig mot alla och få lite ordning på tillvaron. Det var alltså Gud som möjliggjorde vetenskapens framsteg och således både upplysningen och moderniteten. Tydligen behövdes Gud för att tukta och uppfostra människorna. Nu är arbetet gjort, och då behövs Gud inte längre. Hediegger har ett lite annat perspektiv, men slutkontentan är den samma. Metafysiken är en tro på en objektiv världsordning som människan tidigare behövt. Tidigare möjliggjorde tron på en idealisk värld bakom den empirisk värld kunskap, och kritik, om densamma och metafysiken hölls vid liv. Denna essensernas värld kom dock att ersättas med den objektiva fysiken och metafysiken vederlade sig själv.

Jag tycker det är lite häftigt att Nietzsche hade sådana tankar redan på 1800-talet. Jag tycker inte att man kan säga att moderniteten nått sin kulmen ännu på 1800-talet, utan nog levde mycket av det gamla kvar, säkert framförallt på landsbygden. I och för sig konstaterar Nietzsche att Gud nog kommer att leva kvar ett tag ännu. Heidegger levde ju ändå ända in i postmodernitetens begynnelse även om jag inte vet i vilket skick han var i slutet av sitt liv. Det som jag mest undrar över är Heideggers tankar om denna essensernas värld som väl motsvarar Platons idévärld. Det har väl aldrig rått konsensus om att det är så det förhåller sig, utan empirism och rationella synsätt har existerat parallellt. Menar Heidegger att idévärlden är garant för den empiriska verkligheten och att när empirin genom fysiken blir så absolut verklig att idévärlden inte längre behövs, så återstår bara empirin?

Nu hamnade jag igen på sidospår, men jag tycker trots allt att det är av betydelse att åtminstone försöka förstå bakgrunden till Vattimos tänkande.