Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 2

Hur ska man då lösa problemet med den manliga symboliken och de manliga metaforerna? Mannen som aktiv skapare och kvinnan som passiv. Knappast genom att ersätta den manliga vokabulären med kvinnlig. Då har man inget annat gjort skriver Soskice än att fortfarande utgå från den manliga. Soskice hänvisar till Irigaray som i fråga om jämställdhet menar att man måste fråga sig "jämställd med vad"? Och om svaret då är "med mannen" har man inte löst någonting. Man utgår fortfarande från mannen. Irigaray menar att könsskillnaderna måste tas upp till omprövning.
Tydligen menas från vissa håll att texter är könsbestämda, och att man måste vara medveten om detta. Intressant tyckte jag illustrationerna från de gamla grekerna var. Jag har aldrig tänkt själv i sådana banor, men visst var det intressant. Soskice menar att dessa tankar borde vara av särskilt intresse för teologer. Bibelns berättelser kan förstås på ett annat sätt om man läser dem på ett symboliskt sätt utgående ifrån att de är könsbestämda texter.
Soskice går sedan vidare till att tala om treenigheten, denna kristendomens stötesten som verkligen inte är lätt att förklara. Hon skriver att Anden i dag fått en underordnad roll till förmån för Fadern och Sonen. Det kan säkert vara så. Själv har jag aldrig riktigt begripit vad denna Ande egentligen är, och vilken funktion han/hon/den egentligen fyller. Intressant var att man förknippar Anden med det kvinnliga. Det har jag aldrig stött på tidigare, och personligen har jag aldrig tänkt mig Anden som kvinnlig, utan mera utrustat Jesus med egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga.
Soskice säger givetvis inte att Anden skulle vara underställd Fadern och Sonen utan menar att de alla är i relation till varandra. Ur Fadern utgår Sonen samtidigt som Sonen föder Fadern. Har man inget barn, kan man inte heller vara far. Sonen i sin tur föder Kyrkan på korset, och Anden ger Kyrkan liv i världen. Jag kan inte säga i vilken utsträckning Soskice själv omfattar detta, hon hänvisar till detta som det frälsningsekonomiska perspektivet, där det finns en struktur av utgående och återkomst. Ovanstående hänvisar hon dock till som att detta "på den immanenta nivån är det en berättelse om det perikoreriska utgjutandet av kärlek och födelse mellan de tre som bara ÄR i relation till varandra". Trots google vet jag inte vad "perikoretisk" betyder... Jag fattar det där om att alla föder varandra, men det blir ändå lite som en kedjereaktion, och inte som en triangel. Det verkar trots allt som om det är detta släktskap som enligt Soskice är nyckeln till treenigheten. I en släkt är man onekligen beroende av varandra för att få den "titel"/"roll" man har. Utan barn är man inte förälder, utan barnbarn blir man inte farmor osv. Anden förblir dock en knepig bit för mig att lösa... Ska man "bara" se Anden som den som föder Kyrkan? Och hur står Anden i relation till Fadern? Endast genom Sonen eller finns någon direktkontakt? Detta kanske inte har så mycket med postmodernitet att göra, annat än att man kanske uppvärderar det relationella. Även om treenigheten väl alltid måste ha varit en form av relation. Det postmoderna kommer kanske mest fram i Soskices sista avsnitt där hon skriver om att vara besläktad är att vara besläktad i skillnad. Till detta återkommer jag.