Antiklerikalism och ateism 1

Texten är skriven av Richard Rorty, en av de stora filosoferna i vår egen samtid.

Vad det verkar är Rorty själv inte speciellt religiös, eller åtminstone inte intresserad av att diskutera frågor kring Gud. Han kallar sig "religiöst omusikalisk" och menar att ateismen är lika orimlig som teismen.

Rorty refererar till anti-essentialistiska filosofer som vill övervinna det dualistiska oket från "de gamla grekerna". I korthet skulle det hela gå ut på att man överger det som Habermas kallar det "subjektcentrerade förnuftet" till förmån för ett "kommunikativt förnuft" och slutar leta efter den "sanna" verkligheten till skillnad från den skenbara. Denna övergång till ett mera kommunikativt förnuft har försvagat tanken om att vetenskap bygger på rationella grunder och religiösa föreställningar saknar sådana. Uppdelningen vetenskap/religiös tro faller, och de båda kan mötas. De facto skriver Rorty om att dessa olika praktiker ständigt interagerar med varandra och att det inte går att dela in praktikerna i olika boxar med skarpa gränser sinsemellan. Allt handlar om personligt intresse. Gillar man att fundera på Gud är man alltså religiöst musikalisk, föredrar man skönheten i matematiska formler är man matematiskt musikalisk osv. Ingen kan komma och säga att det ena är bättre än det andra.

Jag gillar det jag läser, men som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag lite svårt att begripa mig på det här relationella. Jag har svårt att överge tanken på att det finns något bestående "jag". Visserligen om jag förenklar och konkretiserar så är det onekligen så att jag beter mig på ett sätt med min mamma, på ett annat sätt med min pappa, på ett tredje sätt med min sambo osv. Jag är heller inte samma person nu som när jag var 20, än mindre 10. Kanske detta "jag" är en serie relationer jag har med mig själv i historien... hmm... Finns det inget "sant" eller bestående skulle detta anti-essentialistiska vara en befrielse. Det vore ju trevligt om en religionsvetare eller en teolog fick samma status som en kärnfysiker, att allt skulle handla om "musikalitet" i olika praktiker, praktiker mellan vilka det inte är möjligt att dra skarpa gränser. Alla måste acceptera allas intressesfärer. Hur undvika relativism? Är relativism farligt?