Judith Butler

Såg på dokumentären om Judith Butler. Jag var inte sedan tidigare bekant med henne annat än vad Sarah Coakley skriver i sin artikel. I Coakleys artikel, som jag annars tyckte om, reagerade jag på att hon använde ordet "lesbisk" på ett nedsättande sätt om Butler. Jag visste inte tidigare att Butler var lesbisk, och jag vet inte heller hur relevant jag tycker att den informationen är. Jag kände då när jag läste Coakley att det var överflödigt att kategorisera Butler på det sättet. Om hon varit heterosexuell, hade det då poängterats av Coakley? Knappast.

Butler berättar i dokumentären om sina tankar kring genus (gender) och mycket utgående från två böcker "Gender trouble" och "Undoing gender". Butler säger att hon är lesbisk, jude, amerikan, alla dessa kategorier, men att man inte kan säga vilken som kommer först. Hon vill egentligen inte stoppa in sig själv i något genusfack. Hon menar att vårt genus (idag har jag förstått att man på svenska ofta igen föredrar att tala om kön, då genusbegreppet inget annat blivit än ett nytt sätt att säga kön. Uppdelningen i socialt konstruerat kön och biologiskt kön verkar vara förlegad. Den är ju lika binär som uppdelningen man-kvinna...) dels gör (do) oss, men också begränsar (undo) oss. Butler talar om performativitet, görande och roller. Hon vill inte klassificera sig själv, men säger samtidigt att hon inte vill transcendera genus. Någon av hennes kritiker hade sagt att hon skrev som om hon var utan underliv. Detta avfärdar Butler. Jag antar att Butler nog är rätt präglad av det faktum att hon tenderar att förälska sig i kvinnor. Hon berättar om sitt sexuella uppvaknande i tonåren och hur hon nog hört ordet "homosexuell" men alltid förknippat det med en medicinsk sfär, en diagnos som läkare ger sina patienter. När det sedan började gå upp för henne att hennes passion för vissa personer (som råkade vara unga flickor) kunde kallas homosexualitet och att hon var lesbisk, blev hon rädd och förfärad. Var det detta hennes passion var? Hon kände samhällets stigma på sig. Detta är givetvis inte trevligt. Alla borde ha rätt att känna glädje i sin kärlek och sexualitet, oberoende mot vem den är riktad. Butler vill nu övervinna genus som en begränsande kategori. Inget fel med det. Coakley påpekar dock att Butler gör detta utgående från genusbinäriteten. Visst, det kan tyckas motsägelsefullt att försöka transcendera (även om Butler säger att hon inte vill det. Jag är dock inte säker på om hon menar sig själv, eller generellt) genus genom att använda just dess kategorier. Butler talar om klänningar och byxor som symboler för genus"fällan". Binärt och laddat med så mycket. Alla förstår nog vad hon menar. När man talar använder man ofta kategorier för att förenkla samtalet och göra omvärlden begriplig. Kanske man måste göra på samma sätt för att komma någonstans i genusfrågor.

Derrida 3

Derrida skriver att Kant, Hegel, Kierkegaard och även Heidegger gör en icke-dogmatisk dubblering av dogmen som utan religions upprepar religionens möjlighet. Alltså med ett sekulärt språk och ett sekulärt tänkande kommer de till samma slutsats som religionen, eller? Lite som Lögstrup då kanske. Syftet måste väl ändå skilja sig åt. Lögstrup var ju trots allt teolog. Jag har svårt att tro att Kant ville återupprätta en sund skapelsetro...

Derrida är som bäst när han resonerar själv. Då är det nästan så att jag hänger med. I referenserna till de andra filosoferna har jag lite svårt att tycka något, då det jag läst i original av de nämnda filosoferna inte räcker till. Speciellt Heidegger och hans Sein und Zeit fattas mig.

För att nu lite sammanfattat vad jag begripit (eller tror mig ha begripit) av detta sista avsnitt skriver Derrida att självet i sig-själv i förbindelsen till döden och den oersättlighet som självet där har, såtillvida att ingen kan dö i mitt ställe. Döden kan varken ges eller tas, samtidigt som dock döden är det som möjliggör givande och tagande... hm...

Ovanstående har jag förstått som att när jag blir medveten om min oersättlighet i döden tar jag på mig konsekvenserna av detta, dvs jag förstår min egen singularitet och blir medveten om mig själv i föraningen om döden. Jag inser att jag är ändlig. Denna ändlighet verkar dock ha två sidor. Å ena sidan skriver Derrida att en oändlig kärlek är en förutsättning för att kunna ge avkall på sig själv och bli ändlig. Är det alltså endast så att Godheten visar sig i föraningen om döden? Å andra sidan skriver sedan Derrida att vi är ändliga och således inte kapabla att ge avkall på oss själva. Kanske är det så att ändlig inte har samma betydelse i de båda fallen. Jag begriper inte riktigt varför medvetenheten och acceptansen av min egen död skulle förutsättas av Godheten. Kanske att en människa som helt och fullt accepterar sin egen dödlighet också är beredd att helt ge sig själv för sin nästa. De flesta (alla?) av oss räds döden, alla människor jag känt som dött har haft ångest när döden närmat sig. Det är kanske detta som är vår ändlighet? Emellertid var väl även Jesus på korset rädd inför döden och undrade varför Gud övergivit honom. Som den enda sanna människan borde han ju ha varit kolugn. Jesus dog alltså för oss, inte i vårt ställe eftersom vi ju fortfarande är dödliga även efter Jesu offerdöd. Jesus tog synden på sig, och dog i vårt ställe. Vad betyder då hans död i detta perspektiv? Människor är fortfarande lika syndiga och dödliga. Är möjligheten till frälsning det som Jesu död givit oss? Det verkar ju ändå hopplöst eftersom vi är ändliga och inte kapabla till den stora Godheten som glömmer sig själv.

Patocka verkar mena att budskapet om ansvar endast (?) finns i kristendomen. Varför det? Jag förstår inte heller kopplingen till Europa och Europas historia. Europa har väl inte riktigt betett sig ansvarsfullt gentemot resten av världen. Det räcker att tänka på kolonialismen. Patocka säger i och för sig att ansvaret gått förlorat i och med den moderna teknologin och människornas ständiga rollspel, och icke-acceptans av den egna dödligheten. När tänker han att den moderna teknologin tagit sin början? Jag antar att jag tänker för konkret, men någonstans tycker jag ändå att detta ansvar måste vara en universell förmåga.

Derrida 2

På s. 267-268 (i Sigurdson & Svenungsson) hittar jag något som fick mig att tänka på Lögstrup. Nu vet jag inte om det är för att det faktiskt går att dra några paralleller eller om det är för att Lögstrup är en av de få teologer/filosofer som jag fördjupat mig i lite mera och därför läser in honom överallt.

Det talas om det som är givet, eller egentligen inte det som är givet vilket inte är något, utan själva givandet och då den givande godheten där givaren är och förblir otillgänglig för mottagaren. Mottagaren tar emot en gåva som också är en död, menar Patocka enligt Derrida. Hade det inte varit för detta "också" hade jag hängt med. I detta givande uppstår asymmetri mellan mottagare och givare och detta ställer ett krav på mottagaren. Detta krav underkastar sig mottagaren men ger sig också till denne som godheten själv och som lag. Detta givande av lagen är en gestaltning av ansvaret, men också av en annan död. (Kursiverna är mina). Vad då en annan död?
Asymmetrin som uppstår i ett givande som också är en död förstår jag på ett sätt som säkert är naivt, som Jesu död på korset. Gud ger sig själv till människorna, och Gud är således den otillgängliga givaren. Denna enorma gåva gör så att ett krav uppstår, ett krav som också är en lag. Här går mina tankar således till Lögstrup och den naturliga lagen. Lögstrups krav uppstår dock ur skapelsen, att man fått livet som gåva. Detta krav gör att man måste ta tillvara den andres liv. Lögstrups krav överensstämmer sedan med den naturliga lagen som människorna dock inte klarar av att efterleva alltsedan syndafallet. Den enda som dock lyckats med detta är Jesus, den fullkomliga människan. Eftersom vi alla är skapade gäller denna tacksamhet över skapelsen alla. Inget sägs här om någon singularitet, men jag utgår från att kravet uppstår på mig som enskild människa. Här verkar det dock som att Lögstrup utgår från livet, och tacksamhet över detta. Asymmetri måste uppstå också här, tacksamhet gentemot den som skapat. Denna tacksamhet kan knappast återgäldas. Det jag dock inte riktigt är på det klara med är huruvida tacksamheten uppstår till följd av det givna livet eller till följd av själva givandet. Hos Patocka verkar döden vara nyckeln. Föraning om döden är det samma som att erfara sin singularitet och sitt ansvar enligt den givna lagen. Eftersom döden är så viktig, kan det vara annat än en offerdöd, även om döden är min, och ingen kan dö i mitt ställe? Det jag ännu inte är på det klara med är hur den andre kommer in i bilden, och om den andre är en absolut andre eller mera en nästa. Inte heller vet jag ännu vad ansvaret innebär. Hur tar detta ansvar sig uttryck? Denna singularitet verkar mera modern än postmodern, även om det är modernitetens teknologiska utveckling som orsakat att singulariteten döljs. Menar Patocka att det finns ett verkligt ”jag” där bakom? Är detta tal om roller inte mera postmodernt? Be what you wanna be... Jag antar att jag bara skrapar på den omedelbara ytan och får nog läsa vidare.

Derrida- Att ge och ta bortom döden 1

Jag kunde inte motstå frestelsen att läsa Derrida. När jag tidigare stött på honom har jag tyckt att han varit svår att begripa sig på. Inte är det här heller speciellt lätt, men något tycker jag mig i alla fall få ut av det. Jag inser om inte annat hur ytligt jag läste filosofiska texter under mina filosofistudier när jag var knappa 20... Jag känner mig som en nästan analfabet, och skulle någon testa min läshastighet i ett DLS-test för vuxna, blev nog mina Stanine-poäng rätt låga. Jag delar upp läsningen då jag inte tror mig ha hjärnkapacitet att hålla allt i minnet.

Derridas text är i mångt och mycket en läsning av Jan Patocka (som jag inte känner till) med många referenser till Heidegger vilken Derrida menar att Patocka använder sig flitigt av utan att uttryckligen uttala Heideggers namn.

Det handlar mycket om Varat och hur varat drabbats av den teknologiska utvecklingen. Patocka menar att att vi på grund av den teknologiska utvecklingen är på väg till en orgiastisk kultur orsakad av den leda som alla våra framgångar orsakat. Inte vet jag om det är framgångarna i sig, utan snarare det faktum att människan att utnämnt sig själv till Gud (min tolkning, Derrida skriver inte så). Varat har blivit en Kraft som kan fångas, mätas och beräknas. Varats mysterium är slut i och med att människan försöker visa Varat. Detta gör dock inget annat än föreställer varat, på samma sätt som människorna föreställer sig i dagens samhälle spelandes olika roller. Människans singularitet har gått förlorad.

Vad denna singularitet egentligen är har jag inte förstått. Den första tanken jag får är att det handlar om människan som enskilt subjekt, något som ju förknippas starkt med moderniteten. Dock verkar det som att denna singularitet uppstår i relation till döden. I döden är jag oersättlig. Ingen annan kan dö i mitt ställe. Så är det. Betyder då detta att det trots allt finns något riktigt "jag" där bakom? Ett jag som uppstår genom döden, eller kanske i relation till döden? Patocka menar att upplevelsen av döden leder till ett uppvaknande till ansvar. Här har jag nog svårt att tolka detta utan att referera till kristendomen och Kristi död på korset.

To be continued

Coakley- Kön, förvandling och Gud

Detta var nog den text jag haft lättast att läsa hittills. Sarah Coakley skriver på ett tydligt sätt. Hon använder på sina ställen starka adjektiv och raljerar nästan ibland. Syftet är tydligt och hon argumenterar på ett övertygande sätt och tar även eventuella invändningar mot det hon har att säga i beaktande. Detta vad gäller formen. Beträffande innehållet är jag lite frågande, inte i hur hon säger det, mera vart hon vill komma med att jämföra en sekulär, postmodern feminist med en kyrkofader från 300-talet. I och för sig har jag vid det här laget lärt mig att förmoderniteten verkar ha en hel del gemensamt med postmoderniteten, i alla fall vad gäller teologiska spörsmål och jag antar att dessa speglar allmänna tendenser i samhället.

Det Coakley således vill göra är att jämföra Judith Butler och hennes försök att undkomma de traditionella könsstereotyperna och uppnå en sorts genusfluiditet med Gregorios av Nyssa och dennes förståelse av genus. Genus är ett modernt begrepp och Coakley flaggar för risken att anklagas för anakronism, men menar ändå att jämförelsen kan vara teologiskt lärorik. Detta är väl den största frågan jag har vad gäller Coakleys resonemang. Hur tänkte man i frågor om kön/genus på 300-talet? Givetvis inte i termer av genus som socialt konstruerat kön, även om Coakley menar att Gregorios av Nyssa likt Butler anser att det finns någon sorts genusperformativitet. Kan Gregorios av Nyssa faktiskt ha haft så postmoderna tankar redan på 300-talet eller blir hans resonemang fyllt med innehåll från 2000-talet (artikeln är vad det verkar skriven under 1900-talets slut)?

Coakley menar att både Butlers sekulära och Gregorios religiösa resonemang har ett telos, en eskatologisk längtan där genus spelar roll. Denna tanke är givetvis mest förvånande vad gäller Butlers tänkande. Coakley motiverar det med att kroppen i dagens samhälle blivit allt som vi har. Vi har förlorat den stora metaberättelsen som sätter vår kropp in i ett större sammanhang. Vi tror inte längre på en kroppens uppståndelse och ett evigt liv och då gäller det att försöka skapa detta eviga liv här på jorden med den fysiska och faktiska kropp vi har. Vi har ändå inte helt lämnat efter oss det dualistiska arvet från Descartes, och tankar om en själ eller en andlig verklighet lever kvar. Helt materiell är således inte vårt sätt att se på oss själva. Dessa motsättningar är problematiska och gör att kroppen blir ett svårfångat begrepp. Kroppen ska ge oss frälsning samtidigt som vi pinar den hårt för att hålla den i skick. Detta är mycket motsägelsefullt. Dessa tankar finner jag väldigt talande för dagens samhälle. Det jag inte riktigt lyckas med är att koppla detta till Butlers tankar om genusperformativitet. Då tycker jag att det är lättare att se kopplingen till Gregorios asketism. I det asketiska idealet övervinns, vad jag förstått, biologiska könsskillnader och kön blir performativt. Detta verkar vara helt ok.

Säkert finns det hos Butler en längtan efter något "mer". Jag antar dock att Coakley mera ser Butler som en representant för samtiden än något annat. Kroppen ska idag inte tillåtas att förändras. Alla, från småflickor till 60-åringar, ska se ut som tonåringar. Kosta vad det kosta vill. Nu märker jag att jag genast tänkte på kvinnor... denna problematik rör de facto kvinnor mer än män. Bara detta är ett intressant fenomen i sig. Det tål att funderas på.

Sexualiteten och Guds död

Regina Ammicht-Quinn skriver om sambandet mellan sexualiteten och Guds död. Artikeln inleds med ett citat av Foucault som går ut på att vi inte har befriat sexualiteten. Detta skrev han 1962 och Ammicht-Quinn menar att dessa ord är en profan profetia. Sexualiteten har inte befriats utan den har drivits till en gräns.

Kort sammanfattat ser Ammicht-Quinn, och också Foucault vad det verkar, ett samband mellan Guds död och att sexualiteten fått ordet. Jag hade vissa problem att förstå vad Ammicht-Quinn egentligen vill säga, men det tycks som att sambandet går ut på att när Gud är död, och det således inte finns något heligt, blir detta "heliga" något hos människan själv. Detta "något" kan då vara sexualiteten. Jag förstod inte riktigt om detta heliga endast kan vara sexualiteten, eller om sexualiteten är en möjlig "helig" kanal tillsammans med andra möjliga.

Det faktum att sexualiteten fått ordet hänger ihop med att sexualiteten lösgjorts från sambandet "sex-äktenskap-fortplantning" samt sexualitetens exponering i media. Sexualiteten är inte längre något "naturligt", utan något man väljer. Att den dock räknats till den naturliga sfären under större delen av mänsklighetens historia har lett till att den mytologiserats och därför undgått kritiska diskurser. Således har sexualiteten gått från att inte överhuvudtaget diskuteras till att bli ett forum för livets mening och transcendenta upplevelser. Denna process har varit mycket snabb, alltför snabb. Teologin som tidigare i mångt och mycket reglerade sexualiteten genom moralteologi, har längre inget att säga om sex. Och om den har det, är det i varje fall inte många som lyssnar. Inte jag heller. Ammicht-Quinn vill inte tysta sexualiteten, vilket hon menar att det nog finns teologer som vill. Att sträva bakåt på detta sätt är inte något att sträva efter. Hon vill snarare (tror jag) koppla ihop sexualitetens tal med skapelse och frälsning i stället för talet om Guds död.

Jag förstår detta som att sexualiteten fått en alltför stor plats i människors liv idag då den kommit att kopplas samman med Guds död. I stället borde sexualiteten kopplas ihop och integreras med skapelsen, som en naturlig del av människors liv. Jag håller helt med detta om att sexualiteten spelar en alldeles för stor roll i människors liv idag. Det har blivit en stress utan dess like. Har man inte ett fantastiskt sexliv är man misslyckad som människa. Många ungdomar upplever det som ett problem att de inte debuterat sexuellt, och då talar jag om helt "vanliga" människor med en helt "vanlig" sexualitet, "vanlig" dock inte synonymt med heterosexualitet. Sedan finns det också människor som flyttat fram gränsen som Foucault talar om. När den upplevda tomheten ska fyllas med sex räcker inte det vanliga parförhållandet till, utan man testar allt mer extrema varianter, sadomasochism, gruppsex, swingersklubbar etc. Såtillvida tror jag att det skulle vara bättre att koppla ihop sexualiteten med tal om skapelse än med tal om Guds död. Vad det rör frälsning vet jag inte riktigt vad Ammicht-Quinn menar. Hon ser sex som frälsning som ett problem, och det kan jag inte invända mot. Är det Gud som ska frälsa sexualiteten? Eller blir man sexuellt "problemfri" om man blir frälst??

Ammicht-Quinn menar att det saknas ett språk för den vanliga människans sexualitet, ett språk bortom pornografin. Är det faktiskt så? Jag är nog inte rätt person att svara på den frågan. Här skulle då kanske teologin ha något att säga. Tidigare kom teologin mest med normativa beteendemönster. Idag är det förlegat, men normerna finns kvar. Dessa normer är dock medias normer skriver Ammicht-Quinn. Vad jag förstår vill hon inte att teologin ska komma med några nya normföreskrifter, utan mera delta i diskursen om sexualiteten utan att på något sätt ha pretentionen att helt ta tillbaka diskursen så som det tidigare var.

Ett sådant tal ska obönhörligen relateras till ett tal om kroppen och kroppen så som könsbestämd. Ammicht-Quinn ifrågasätter talet om ett avkönat tal "mänsklighetens sexualitet" och vill tydligen tala om en mannens och kvinnans sexualitet. Är det här skapelsen kommer in, att vi är skapade som män och kvinnor? Helt enkel är inte denna problematik. Jag undrar hur hon bemöter queer-frågor. Det finns det facto människor som inte känner sig hemma det biologiska könet de fått. Är deras problematik vald? Det tror jag knappast. Jag tror inte att någon människa väljer att bli varken transsexuell eller homosexuell då det onekligen är enklare att vara heterosexuell ännu 2010. Jag tror inte att transsexualitet skapats av Guds död. Det menar jag inte heller att Ammicht-Quinn säger. Tvärtom tror jag att dessa människor tidigare lidit i tysthet och nu blivit synliga tack vare att sexualiteten fått ordet. Detta gäller även homosexuella. Det som man eventuellt kan diskutera är de fall där sexualiteten blir extrem, oberoende av vem som utövar den.

Personligen tror jag att att Gud måste få liv igen innan teologin kan bidra med ett språk om sexualitet. Kanske dock det ena ger det andra.

Antiklerikalism och ateism 2

Rorty menar som sagt att ateism är lika orimligt som teism, och beklagar att han någonsin använt termen "ateism". Han menar att den rätta termen är antiklerikalism. Rorty tänker att religion kan vara farligt när den blandas med politik. Rorty erkänner att religiösa institutioner uträttar bra saker i samhället, men menar ändå att religion är något som ska höra till den privata sfären.

Visserligen gillar inte jag heller att religiösa institutioner eller präster tar politisk ställning, som princip. Den katolska kyrkan i Italien har mycket politisk makt, och den är starkt konservativ och högervriden. Däremot tilltalas jag mera av den katolska kyrkan i Sydamerika där kyrkan snarare verkar föra de fattigas och de svagas talan. Jag inser dock att jag inte kan ogilla katolska kyrkans politiska aktiviteter i Italien och gilla dem i Sydamerika.

Jag vet inte riktigt vad Rorty menar med "privat". På något sätt är jag skeptisk till privat religion. Rorty tänker sig säkert inte "privat" som att man sitter ensam på sin kammare och är religiös, utan säkert kan man dela sin religion med andra som är privatreligiösa. Då är det lite mera ok i mina ögon. Det finns dock mycket bra i religionerna. Varför ska man inte få uttrycka det på en allmän arena för att det inom religiösa institutioner finns rötägg?

Rorty skriver sedan mycket om Vattimo. Vattimo och hans tal om sekularisering klarnar något med Rortys förtydliganden. Att vetenskapen vann "striden" mot tron under 17- och 1800-talen var bra inte bara för vetenskapen utan också för religionen, menar Vattimo. Sekulariseringen bidrar att vi i lägre utsträckning underkastas präster och detta ska leda till att evangeliernas löfte om att Gud ska betrakta oss som vänner bättre infrias. Kärleken till nästan verkar vara det enda som finns kvar när sekulariseringen gjort sitt, och då räcker den naturliga lagen. Tjaa... inte vet jag om det klarnat helt trots allt kopplingen mellan sekulariseringen och Guds frälsningsverk.

Rorty och Vattimo är enligt Rorty överens om att de båda vill att kärleken ska övervinna alla hinder. Det som skiljer dem åt enligt Rorty är Vattimo ser det heliga som en tilldragelse i det förflutna och Rorty ser det som något i framtiden. Vattimo ser det faktum att Gud vill bli vår vän som den viktiga tilldragelsen och detta är givetvis kopplat till den person som förkroppsligat detta. Rorty när ett hopp om att kärleken ska regera i en framtid. Det heliga i hans fall verkar vara detta hopp. Rorty förklarar

Om jag förstått rätt är det heliga för Vattimo Guds blivande människa (Gud vill bli människans vän genom Jesus). Detta lyckas inte genast utan förverkligas genom sekulariseringen. Än är vi inte framme. Jag har fortfarande svårt att förstå detta med sekulariseringen...

Antiklerikalism och ateism 1

Texten är skriven av Richard Rorty, en av de stora filosoferna i vår egen samtid.

Vad det verkar är Rorty själv inte speciellt religiös, eller åtminstone inte intresserad av att diskutera frågor kring Gud. Han kallar sig "religiöst omusikalisk" och menar att ateismen är lika orimlig som teismen.

Rorty refererar till anti-essentialistiska filosofer som vill övervinna det dualistiska oket från "de gamla grekerna". I korthet skulle det hela gå ut på att man överger det som Habermas kallar det "subjektcentrerade förnuftet" till förmån för ett "kommunikativt förnuft" och slutar leta efter den "sanna" verkligheten till skillnad från den skenbara. Denna övergång till ett mera kommunikativt förnuft har försvagat tanken om att vetenskap bygger på rationella grunder och religiösa föreställningar saknar sådana. Uppdelningen vetenskap/religiös tro faller, och de båda kan mötas. De facto skriver Rorty om att dessa olika praktiker ständigt interagerar med varandra och att det inte går att dela in praktikerna i olika boxar med skarpa gränser sinsemellan. Allt handlar om personligt intresse. Gillar man att fundera på Gud är man alltså religiöst musikalisk, föredrar man skönheten i matematiska formler är man matematiskt musikalisk osv. Ingen kan komma och säga att det ena är bättre än det andra.

Jag gillar det jag läser, men som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag lite svårt att begripa mig på det här relationella. Jag har svårt att överge tanken på att det finns något bestående "jag". Visserligen om jag förenklar och konkretiserar så är det onekligen så att jag beter mig på ett sätt med min mamma, på ett annat sätt med min pappa, på ett tredje sätt med min sambo osv. Jag är heller inte samma person nu som när jag var 20, än mindre 10. Kanske detta "jag" är en serie relationer jag har med mig själv i historien... hmm... Finns det inget "sant" eller bestående skulle detta anti-essentialistiska vara en befrielse. Det vore ju trevligt om en religionsvetare eller en teolog fick samma status som en kärnfysiker, att allt skulle handla om "musikalitet" i olika praktiker, praktiker mellan vilka det inte är möjligt att dra skarpa gränser. Alla måste acceptera allas intressesfärer. Hur undvika relativism? Är relativism farligt?

Vattimo - Den Gud som är död, del 2

Vattimo verkar överens med Soskice när han talar om filosofernas Gud, och att det är denna Gud som är död. Detta menar Vattimo lämnar utrymme för en religionernas återkomst. Den stora metaberättelsen finns inte längre, det finns inget "bästa språk", ingen "bästa kultur" och heller ingen "bästa religion". Vattimo menar att kolonialismens slut öppnat upp för en större pluralism, andra språk och kulturer har fått komma till tals. De” andra” kulturerna har gjort att vi i väst tvingats börja ifrågasätta vår hegemoni och insett att det kanske inte finns ett enda svar. Även om Vattimo säger att det inte längre finns någon hierarki, erkänner han att det ändå mest är på ett teoretiskt plan, i praktiken existerar ännu hierarkier. Emellertid är eurocentrismen inte lika stark som tidigare.
En intressant aspekt är att det är eurocentrismen och kolonialismen som är förutsättningen för att sin egen försvagning. Lika så menar Vattimo fallet vara med sekulariseringen och mytens återkomst (förutsatt att jag förstått rätt). I det förmoderna samhället trodde man på myter och annat irrationellt, sedan kom upplysningen och tände lampan, sakta men säkert tog moderniteten död på alla myter. När de sedan var döda, dog också myten om moderniteten varpå det enda som återstod var att ta tillbaka myterna. Likaså gäller Gud. Vattimo ställer en intressant fråga, och det är om det här med pluralism och postmodernitet egentligen inget annat är än myter. Vilken roll spelar det? Undrar jag.
Vattimo skriver också om ”varat” och dess icke-existens som essens. Varat har blivit en tilldragelse, en horisont som likt ett ljus kastar sken över tingen och får dem att framträda, men själv inte syns. Om varat är en tilldragelse har det ingen objektiv existens, utan är ständigt föränderlig och finns till endast i skeenden. Detta låter i mina öron lite samma som att en människa finns till i sina relationer till andra. Jag hörde det första gången i en kurs i pedagogisk psykologi, och var inledningsvis skeptisk då jag tolkade det som att man hela tiden måste nyskapa sig i varenda relation och att det inte fanns något egentligt” jag” som man hade med sig. Jag antar att jag i grund och botten inte är så postmodern som jag skulle vilja tro.
I slutet av sin text gör Vattimo en koppling av det han haft att säga till kristendomen. Bl.a. kopplar han varats historia som vigd åt försvagning till ”kristna” värderingar som barmhärtighet och avståndstagande från våld. Dessa kristna värderingar gör att varats historia som en historia som försvagning framstår som plausibel. Denna koppling begriper jag inte.
Denna varats försvagning skulle vara sekulariseringen. Och så långt är jag med. Sedan skriver Vattimo om sekulariseringens släktskap med Bibelns budskap om frälsning och Guds inkarnation. Här är jag inte med längre. Kontentan blir ju då att Gud själv är orsaken till sin egen död och också återkomst. Hmm... Fram till sista sidan tyckte jag mig begripa allt, eller i alla fall det mesta. Sista sidan gör dock att jag känner att jag missar Vattimos poäng. Jag förstår inte riktigt vad det är han vill säga.

Vattimo - Den Gud som är död, del 1

Då jag bott i Italien och fortsättningsvis något så när följer med vad som händer och sker där, är det intressant att läsa vad en italiensk tänkare har att säga. Jag måste dock erkänna, och jag får väl skämmas, att jag inte känner till honom desto mera. Umberto Eco, som nämns i S&S inledning är betydligt mera känd, och får betydligt mera utrymme i italiensk media. Kan det faktum att Vattimo är kritisk mot Berlusconi månne ha något att göra med att han inte syns eller hörs i vanlig massmedia.... Har man lite vett mellan öronen måste man bara vara kritisk mot Berlusconi. Jag har svårt att se att tänkare och intellektuella skulle försvara en sådan situation med intressekonflikter och massmedialt monopol som finns i Italien idag. Nåja, det är inte politik eller tryck/åsikts-frihet som ska diskuteras här, utan postmodern teologi.

Vad det verkar är Vattimo präglad av Nietzsche och Heidegger, och han har tydligen tagit vägen från troende till tvivlare för att sedan komma tillbaka till tron. Detta verkar intressant.

Vattimo redogör kortfattat för både Nietsches "förkunnelse" Gud-är-död och Heideggers om metafysikens död. Vattimo drar likhetstecken mellan dessa båda och så som det framställs av Vattimo verkar det hela logiskt. Jag har i mina filosofistudier stött på både Nitezsche och Heidegger och även bekantat mig med "Varat och tiden", men jag måste nog erkänna att jag då det begav sig var alldeles för ung och dum för att utveckla en djupare förståelse för vad de båda filosoferna egentligen sade. Gud-är-död och det är de troende själva som dödat honom. Gud behövdes för att avsluta allas krig mot alla och få lite ordning på tillvaron. Det var alltså Gud som möjliggjorde vetenskapens framsteg och således både upplysningen och moderniteten. Tydligen behövdes Gud för att tukta och uppfostra människorna. Nu är arbetet gjort, och då behövs Gud inte längre. Hediegger har ett lite annat perspektiv, men slutkontentan är den samma. Metafysiken är en tro på en objektiv världsordning som människan tidigare behövt. Tidigare möjliggjorde tron på en idealisk värld bakom den empirisk värld kunskap, och kritik, om densamma och metafysiken hölls vid liv. Denna essensernas värld kom dock att ersättas med den objektiva fysiken och metafysiken vederlade sig själv.

Jag tycker det är lite häftigt att Nietzsche hade sådana tankar redan på 1800-talet. Jag tycker inte att man kan säga att moderniteten nått sin kulmen ännu på 1800-talet, utan nog levde mycket av det gamla kvar, säkert framförallt på landsbygden. I och för sig konstaterar Nietzsche att Gud nog kommer att leva kvar ett tag ännu. Heidegger levde ju ändå ända in i postmodernitetens begynnelse även om jag inte vet i vilket skick han var i slutet av sitt liv. Det som jag mest undrar över är Heideggers tankar om denna essensernas värld som väl motsvarar Platons idévärld. Det har väl aldrig rått konsensus om att det är så det förhåller sig, utan empirism och rationella synsätt har existerat parallellt. Menar Heidegger att idévärlden är garant för den empiriska verkligheten och att när empirin genom fysiken blir så absolut verklig att idévärlden inte längre behövs, så återstår bara empirin?

Nu hamnade jag igen på sidospår, men jag tycker trots allt att det är av betydelse att åtminstone försöka förstå bakgrunden till Vattimos tänkande.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 2

Hur ska man då lösa problemet med den manliga symboliken och de manliga metaforerna? Mannen som aktiv skapare och kvinnan som passiv. Knappast genom att ersätta den manliga vokabulären med kvinnlig. Då har man inget annat gjort skriver Soskice än att fortfarande utgå från den manliga. Soskice hänvisar till Irigaray som i fråga om jämställdhet menar att man måste fråga sig "jämställd med vad"? Och om svaret då är "med mannen" har man inte löst någonting. Man utgår fortfarande från mannen. Irigaray menar att könsskillnaderna måste tas upp till omprövning.
Tydligen menas från vissa håll att texter är könsbestämda, och att man måste vara medveten om detta. Intressant tyckte jag illustrationerna från de gamla grekerna var. Jag har aldrig tänkt själv i sådana banor, men visst var det intressant. Soskice menar att dessa tankar borde vara av särskilt intresse för teologer. Bibelns berättelser kan förstås på ett annat sätt om man läser dem på ett symboliskt sätt utgående ifrån att de är könsbestämda texter.
Soskice går sedan vidare till att tala om treenigheten, denna kristendomens stötesten som verkligen inte är lätt att förklara. Hon skriver att Anden i dag fått en underordnad roll till förmån för Fadern och Sonen. Det kan säkert vara så. Själv har jag aldrig riktigt begripit vad denna Ande egentligen är, och vilken funktion han/hon/den egentligen fyller. Intressant var att man förknippar Anden med det kvinnliga. Det har jag aldrig stött på tidigare, och personligen har jag aldrig tänkt mig Anden som kvinnlig, utan mera utrustat Jesus med egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga.
Soskice säger givetvis inte att Anden skulle vara underställd Fadern och Sonen utan menar att de alla är i relation till varandra. Ur Fadern utgår Sonen samtidigt som Sonen föder Fadern. Har man inget barn, kan man inte heller vara far. Sonen i sin tur föder Kyrkan på korset, och Anden ger Kyrkan liv i världen. Jag kan inte säga i vilken utsträckning Soskice själv omfattar detta, hon hänvisar till detta som det frälsningsekonomiska perspektivet, där det finns en struktur av utgående och återkomst. Ovanstående hänvisar hon dock till som att detta "på den immanenta nivån är det en berättelse om det perikoreriska utgjutandet av kärlek och födelse mellan de tre som bara ÄR i relation till varandra". Trots google vet jag inte vad "perikoretisk" betyder... Jag fattar det där om att alla föder varandra, men det blir ändå lite som en kedjereaktion, och inte som en triangel. Det verkar trots allt som om det är detta släktskap som enligt Soskice är nyckeln till treenigheten. I en släkt är man onekligen beroende av varandra för att få den "titel"/"roll" man har. Utan barn är man inte förälder, utan barnbarn blir man inte farmor osv. Anden förblir dock en knepig bit för mig att lösa... Ska man "bara" se Anden som den som föder Kyrkan? Och hur står Anden i relation till Fadern? Endast genom Sonen eller finns någon direktkontakt? Detta kanske inte har så mycket med postmodernitet att göra, annat än att man kanske uppvärderar det relationella. Även om treenigheten väl alltid måste ha varit en form av relation. Det postmoderna kommer kanske mest fram i Soskices sista avsnitt där hon skriver om att vara besläktad är att vara besläktad i skillnad. Till detta återkommer jag.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 1

Tja, detta var en intressant text att läsa då detta med genus (här nog mera feministiska referenser) lite är min grej. Jag fick många nya tankar. Det blir lätt att man fastnar i ett sätt att se saker, så det kan vara nyttigt att ibland få lite nya intryck och tänka i andra banor. Jag märkte också att jag nog inte riktigt förstått vad Simone de Beauvoir menat med det berömda citatet att kvinna är något man blir från "Det andra könet". Rollen "kvinna" är något som man tilldelas av det "Ena" könet, dvs mannen, och det går mest ut på att man är det mannen inte är. Även här verkar moderniteten spöka ganska tydligt, Soskice refererar till Descartes och hans självkonstituerande subjekt som skulle vara förnuftet och således det manliga vilket överlever när allt materiellt förnekas, och det materiella skulle vara det kvinnliga. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att ordet "materiell" innehåller "mater", det var en mycket intressant upptäckt. Emellertid kan inte allt skyllas på Descartes, utan redan de gamla grekerna tänkte i samma banor när de ser de kvinnliga som en materiell, vårdande princip som överskrids av den manliga rationaliteten (Soskice hänvisar till Jean-Joseph Goux som bl.a. refererar till Platon). Detta dualistiska tänkande är som bekant djupt rotat i vår kultur.
En sak som jag reagerade på var kopplingen mellan fallos och logos (hos grekerna i detta fall), och att detta sedan kopplades till Gud som logos . Jesus är de facto mänskligt manlig och Gud källa till fortplantningen och logos som fortplantningens säd, manlig symbolik. Soskice menar att det är lättare för franska filosofer att få syn på dessa mönster eftersom de är mera intresserade av symbolik än exempelvis engelska och amerikanska filosofer. Jag vet inte vad jag ska tänka om denna form av symbolik, men i egenskap av nybliven mamma kändes det bara skrattretande att läsa om mannen som den verkligt fruktsamma och kvinnan enbart som förvaltare av mannens säd. Kan man på allvar faktiskt ha tänkt så? Kanske i en tid då insikterna i fortplantning inte kan ha varit så stora... Emellertid måste ju ett dylikt tänk ha funnits. Varför skulle annars kvinnor nekats förmyndarskap av sina egna barn i så många år? Man kan ju inte riktigt ha ansett dem vara föräldrar. Jag minns hur Luther skrev i sitt testamente att han tyckte att hans fru borde få förmyndarskapet för deras barn då hon ju ändå kände dem bra... Inget förringande här om Luther! Han såg ju faktiskt frun som moder.
Avslutar nu detta inlägg som annars riskerar att bli olidligt långt.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 3

Soskice skriver i det sista avsnittet att många feminister menar att Gud inte varit bra för kvinnor. Detta avfärdar Soskice med att säga att detta inte är den kristna Guden utan en filosofisk fiktion skapad av män. Denna Gud är självkonstituerande likt Descartes självkonstituerande subjekt och behöver i princip ingen annan, om inte för ett annat syfte än att sätta sig över "den andra" som aldrig egentligen får någon egen existens. Detta verkar vara människan (mannen) som själv upphöjt sig till Gud.
Säkert kan det vara så, men om detta är bilden som man har av Gud, om berättelsen berättats på detta sätt, vad är då skillnaden mellan så som det berättas och så som det borde berättas och vem kan säga hur det egentligen ska vara? Jag vet inte om jag uttrycker mig så att det går att förstå vad jag menar, men min poäng är hur man avgör vad som är verkligt. Och onekligen har den berättelsen om Gud som Soskice kallar filosofernas Gud länge funnits i det kollektiva medvetandet, kanske så länge att det är så som det blivit och därför är. Jag tvivlar inte alls på att det vore mycket bättre att kasta denna berättelse överbord och börja berätta en annan. Det är här som postmodernismen kan göra teologin en tjänst tror jag, och nog också Soskice. Soskice tar hjälp av treenigheten och dess relationella aspekt och relation i och genom differens (hänvisar till Lévinas). Subjektiviteten är inte något ett för-sig, utan ett för-någon-annan. Man blir till genom att vara besläktad i skillnad således. Detta menar Soskice vara en mycket viktig poäng. Hur man ska förstå genus i ljuset av detta vet jag inte riktigt om jag har helt klart för mig. Soskice ger vad jag läser inget svar, kanske för att det inte finns ett svar. Helt klart är väl ändå att kvinnor inte ska sträva efter att bli män eller bli som män.

Tracy- Guds återkomst i samtida teologi

Även om denna text anses av S&S som en generell text, är den genast svårare än S&S:s introduktion. Det är så många begrepp som tas för givna. Även om jag läst om flera av dem i tidigare kurser används de här på ett sätt som får mig att inse att jag borde gå om flera av grundkurserna...
David Tracy är en av samtidens stora, katolska teologer. Hur detta framkommer var en sak jag kom att undra över. Dessvärre är jag för okunnig för att kunna säga om det syns i något av det jag läst. Inledningsvis skriver han om theos och logos. Och jag som tidigare tyckt mig ha förstått vad logos är, är inte lika säker. Jag har förstått det som Guds skapande och upprätthållande ord, men här tycker jag att betydelsen blir vidare. I och för sig talar Tracy om olika sätt att förstå logos. Också detta begrepp ändras över tid menar Tracy. Givetvis ändrade logos skepnad i och med moderniteten. Tracy skriver att modernitetens logos var/är ett logos som starkt domineras av förnuftet. Man har, om jag förstått rätt, försökt stänga inne Gud i en massa fina system och -ismer. På något sätt verkar det som om Gud har blivit något rationellt. De som fortsatte att tala om upplevelser om Gud avfärdades som mystiker.
I och med postmoderniteten öppnas igen möjligheten upp om att låta Gud vara Gud. Man undviker att försöka säga något om Guds verklighet och på så sätt begränsa Gud. Denna form av begränsning menar Tracy vara det som lett till att många människor i det moderna samhället lockats av exempelvis buddhism och ateism. Tracy skriver att den moderna historien varit teleologisk med den västerländska moderniteten som mål. En linjär historiesyn således. Många människor har stängts ute och blivit icke-människor. Detta har skapat ett stort lidande. Det är just detta lidande som öppnat upp ögonen på oss för Gud-som-Gud. Detta lidande öppnar också upp för oss den fördolt-uppenbarade Guden. Vad detta riktigt betyder vet jag inte. Gud ger hopp i vad som verkar vara hopplösheten. Gud är kärlek, precis som i förmoderniteten.

Om jag nu ska skriva något eget av min förståelse av Tracy blir det att vi nu gått i mål i vår teleologiska historia. Vi har dragit ut moderniteten till sin spets och insett att vi inte kommer längre. Det som lätt uppstår när man trott stenhårt på något och jobbat hårt för att nå sitt mål, är en känsla av tomhet. Var det här allt? Man känner sig nästan lite lurad. Då är det klart att något behövs för att fylla tomrummet. Detta något kan mycket väl vara Gud. Och inte en Gud som är på ett visst sätt och som också kräver att de troende ska vara på ett visst sätt. Så tror en som varit väldigt lockad av buddhismen.

Postmodern teologi, kyrka och kultur

Har just avslutat det sista avsnittet i S&S:s introduktionskapitel. De skriver om hur man kan förstå den postmoderna teologin i ett större perspektiv. Vad det verkar är det inte möjligt att tala om en postmodern teologi i sig själv. Utan en omgivande kontext har den inget existensberättigande. Det går helt enkelt inte att skilja teori från praktisk, utan praktiken kommer nästan först. Kanske det är modernistiskt av mig att säga vad som kommer först. Mycket av det postmoderna verkar gå ut på att eliminera dikotomier.
S&S skriver också att det inte finns en postmodern teologi utan flera. Precis som man inte kan tala om en kristendom, eller en hinduism. Det finns vissa gemensamma nämnare, men något absolut går inte att fastslå. S&S påpekar att detta skulle kunna leda till att man inom den postmoderna teologin inte kan kritisera kyrkan eftersom man bara hävdar att man tillhör en annan livsvärld, en annan tradition och att det ju inte finns något absolut. Detta avfärdas dock av S&S. De menar snarare att möjligheten till kritik inom livsvärlden ökar i det postmoderna, det viktiga blir hur man förhåller sig till sin tradition.
Vidare skriver de om kyrkan som en diffus kropp som inte går att avgränsa. Detta gillar jag skarpt. Det finns rum för flera om man tänker så. Vore kyrkan skarpt avgränsad, är det också lätt att säga vem som är "vi" och vem som är "dom". Parallellerna de drar till den tidiga kyrkan är också vettiga. Det var mycket strategiskt att lägga kursen den tidiga kyrkan innan den om postmodern teologi. Jag antar att det inte var en slump :). Pluralismen som fanns inom den tidiga kyrkan återkommer i den postmoderna, samtidigt som det inte går att skilja teori från praktik. På något sätt börjar människan i det postmoderna att hitta tillbaka till sig själv igen.
Jag hade tänkt läsa Gianni Vattimo nu, men jag tror att jag ännu stannar kvar i det mer generella och läser David Tracy först.

Återkommen från ett besök i Huvudstaden har jag fortsatt med min läsning av introduktionskapitlet. Jag har stött på många bekanta namn i S&S:s beskrivning av framväxten av den postmoderna teologin. Jag har insett att jag varken kan kommentera eller referera allt som jag skulle vilja, utan jag får lov att begränsa mig till vissa viktigare aspekter.
Idag har jag läst avsnittet om den postmoderna teologins framväxt. S&S pekar ut tre huvudlinjer i utvecklingen inom amerikansk teologi som indikerar att något håller på att hända inom teologin. Samtliga tendenser härrör från 1970-talet vilket ju bra sammanfaller med resten av postmodernitetens inledning. De tre tendenserna är:
1 Hans Freis uppgörelse med den moderna bibelhermeneutiken.
2 Gud-är-död-teologin
3 Framväxten av den feministiska teologin

Vad gäller Freis menar han att en (bibel)berättelses mening måste sökas i berättelsen själv och inte i några yttre referenter, varken symboliska eller historiska. Detta tycker jag bra att kan kopplas till Milbanks tredje tes vilken jag läst om i Patriks blogg. I alla fall vid en första anblick. Kanske jag dock är ytlig... Om en berättelse i första hand ska förstås som berättelse i sig själv och bl.a. genom interaktion karaktärer emellan eller händelser i berättelsen. Hur ska dock detta gå till? Hur ser relationen mellan berättelsen och läsaren ut? Finns något "absolut" sätt att läsa berättelsen? Om berättelsen ska läsas som berättelse måste den åtminstone ha existens som berättelse, men det behöver tydligen inte finnas någon yttre referent. Detta köper jag, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Har berättelsen en egen existens utanför om den blir läst eller inte? Här ringer någon gammal filosofiklocka och Derrida som jag aldrig blev klok på. Jag får återkomma till detta.
Gud-är-död-teologin kommenteras när jag läser den texten. Likaså återkommer jag till den feministiska teologin.

Teologi och postmodernitet

Har nu börjat läsa litteraturen och jag ämnar, för min egen inlärning, referera vad jag läst samt kommentera i den mån jag nu har något att komma med.
I inledningen av det första kapitlet definierar Sigurdson och Svenungsson (fr.o.m. nu S & S) viktiga begrepp för det fortsatta läsandet. Då jag tidigare stött på både "teologi" och "postmodern" tycker jag nog att jag har en ganska bra förförståelse av vad det kan vara. Jag tror inte det behöver vara så obegripligt och motsägelsefullt som S&S inledningsvis insinuerar att det kan uppfattas av många.

Teologi förstås som "människans försök att utifrån sin ändliga horisont söka förstå något av det outgrundliga mysterium som är Gud". Med denna förståelse ser jag ingen nödvändighet att hitta ett fundament, en grund på vilken teologin som objektiv vetenskap kan vila. Teologin har lidit av moderniteten och dess krav på "vetenskaplighet" med naturvetenskapen som mall, menar S&S. Detta kan jag inte annat än hålla med om. Jag tror personligen att postmoderniteten kan komma som en befrielse för teologin.

Vad är då denna postmodernitet? Tja, det är inte helt enkelt att svara på den frågan. Egentligen är man inom det vetenskapliga samfundet inte riktigt överens om vad det ens ska heta. I sociologin har jag lärt mig att Giddens föredrar att tala om senmodernitet då han menar att vi ännu inte gått in i något nytt paradigm, utan fortfarande befinner oss i moderniteten, om än en sen sådan. jag kan förstå att Giddens resonerar som han gör. Vad är egentligen ett paradigm som utgår från det förra och säger att vi är det som kommer efter. Således menar Giddens att paradigmskiftet ännu inte ägt rum. Inom teologin verkar man dock anammat termen "postmodernitet" och S&S säger att den postmoderna teologin är ett nytt paradigm, ett nytt sätt att förstå teologi. Därmed inte sagt att det gamla helt försvunnit. Jag utgår från att de lever "sida vid sida tillsammans i samma båt" för att låna några rader av Ebba Grön. Inom olika universitet dominerar säkert än det ena än det andra. Jag tänker mig att yngre teologer omfamnar den postmoderna teologin med större entusiasm än äldre. Dock är detta kanske mera ett önsketänkande från min sida.

För att visa hänsyn till Patrik som skaffat sig mycket jobb med denna kursform ;) avrundar jag nu detta inlägg med att återge S&S:s definition på postmodern teologi: "Med postmodern teologi förstår vi de olika typer av teologi som bedrivs utifrån de nya filosofiska, vetenskapsteoretiska och metodologiska förutsättningar som postmoderniteten innebär." (Sigurdson & Svenungsson 2006 s. 13.

Nu ska jag äntligen komma igång med min postmoderna blogg var det tänkt. Min bebis är nu en månad gammal och vi börjar få någon sorts rutiner i tillvaron. Jag har dessutom haft två släpande historiekurser som jag velat få avklarade innan jag på allvar tar itu med postmodernismen. Jag vill kunna koncentrera mig helt på detta då jag antar att det inte är helt enkla saker som ska avhandlas. Jag har sedan en tid tillbaka boken i min ägo, men började inte läsa förrän idag. Jag har tänkt att jag ska läsa korta avsnitt inledningsvis och kommentera dem kortfattat då jag av erfarenhet vet att ingen orkar läsa alltför långa och utsvävande inlägg. Vidare har jag hittat två böcker bland tipsen om vidare läsning (i Sigurdson & Svenungsson) som jag tänkt fjärrlåna på biblioteket. Den ena handlar om feministisk teologi och den andra behandlar queertemat. Dessa teman intresserar mig mest.

Ett första inlägg

Denna blogg har skapats för en kurs i postmodern teologi vid Öppna universitetet i Åbo. Mina förväntningar på kursen är höga och jag gillar upplägget skarpt. Det är det (post)modernaste upplägg jag någonsin sett i en kurs, och jag har ändå gått en del kurser. Jag gillar att man nästan helt får lägga upp kursen själv och skapa en egen helhet som funkar. Detta ger stor valfrihet att välja att fördjupa sig i aspekter man är särskilt intresserad av samtidigt som det givetvis lägger stort ansvar på de studerande. Kursen blir i hög utsträckning beroende av att man själv är aktiv och läser de andras bloggar och kommenterar aktivt.

/Jana