Judith Butler

Såg på dokumentären om Judith Butler. Jag var inte sedan tidigare bekant med henne annat än vad Sarah Coakley skriver i sin artikel. I Coakleys artikel, som jag annars tyckte om, reagerade jag på att hon använde ordet "lesbisk" på ett nedsättande sätt om Butler. Jag visste inte tidigare att Butler var lesbisk, och jag vet inte heller hur relevant jag tycker att den informationen är. Jag kände då när jag läste Coakley att det var överflödigt att kategorisera Butler på det sättet. Om hon varit heterosexuell, hade det då poängterats av Coakley? Knappast.

Butler berättar i dokumentären om sina tankar kring genus (gender) och mycket utgående från två böcker "Gender trouble" och "Undoing gender". Butler säger att hon är lesbisk, jude, amerikan, alla dessa kategorier, men att man inte kan säga vilken som kommer först. Hon vill egentligen inte stoppa in sig själv i något genusfack. Hon menar att vårt genus (idag har jag förstått att man på svenska ofta igen föredrar att tala om kön, då genusbegreppet inget annat blivit än ett nytt sätt att säga kön. Uppdelningen i socialt konstruerat kön och biologiskt kön verkar vara förlegad. Den är ju lika binär som uppdelningen man-kvinna...) dels gör (do) oss, men också begränsar (undo) oss. Butler talar om performativitet, görande och roller. Hon vill inte klassificera sig själv, men säger samtidigt att hon inte vill transcendera genus. Någon av hennes kritiker hade sagt att hon skrev som om hon var utan underliv. Detta avfärdar Butler. Jag antar att Butler nog är rätt präglad av det faktum att hon tenderar att förälska sig i kvinnor. Hon berättar om sitt sexuella uppvaknande i tonåren och hur hon nog hört ordet "homosexuell" men alltid förknippat det med en medicinsk sfär, en diagnos som läkare ger sina patienter. När det sedan började gå upp för henne att hennes passion för vissa personer (som råkade vara unga flickor) kunde kallas homosexualitet och att hon var lesbisk, blev hon rädd och förfärad. Var det detta hennes passion var? Hon kände samhällets stigma på sig. Detta är givetvis inte trevligt. Alla borde ha rätt att känna glädje i sin kärlek och sexualitet, oberoende mot vem den är riktad. Butler vill nu övervinna genus som en begränsande kategori. Inget fel med det. Coakley påpekar dock att Butler gör detta utgående från genusbinäriteten. Visst, det kan tyckas motsägelsefullt att försöka transcendera (även om Butler säger att hon inte vill det. Jag är dock inte säker på om hon menar sig själv, eller generellt) genus genom att använda just dess kategorier. Butler talar om klänningar och byxor som symboler för genus"fällan". Binärt och laddat med så mycket. Alla förstår nog vad hon menar. När man talar använder man ofta kategorier för att förenkla samtalet och göra omvärlden begriplig. Kanske man måste göra på samma sätt för att komma någonstans i genusfrågor.

Derrida 3

Derrida skriver att Kant, Hegel, Kierkegaard och även Heidegger gör en icke-dogmatisk dubblering av dogmen som utan religions upprepar religionens möjlighet. Alltså med ett sekulärt språk och ett sekulärt tänkande kommer de till samma slutsats som religionen, eller? Lite som Lögstrup då kanske. Syftet måste väl ändå skilja sig åt. Lögstrup var ju trots allt teolog. Jag har svårt att tro att Kant ville återupprätta en sund skapelsetro...

Derrida är som bäst när han resonerar själv. Då är det nästan så att jag hänger med. I referenserna till de andra filosoferna har jag lite svårt att tycka något, då det jag läst i original av de nämnda filosoferna inte räcker till. Speciellt Heidegger och hans Sein und Zeit fattas mig.

För att nu lite sammanfattat vad jag begripit (eller tror mig ha begripit) av detta sista avsnitt skriver Derrida att självet i sig-själv i förbindelsen till döden och den oersättlighet som självet där har, såtillvida att ingen kan dö i mitt ställe. Döden kan varken ges eller tas, samtidigt som dock döden är det som möjliggör givande och tagande... hm...

Ovanstående har jag förstått som att när jag blir medveten om min oersättlighet i döden tar jag på mig konsekvenserna av detta, dvs jag förstår min egen singularitet och blir medveten om mig själv i föraningen om döden. Jag inser att jag är ändlig. Denna ändlighet verkar dock ha två sidor. Å ena sidan skriver Derrida att en oändlig kärlek är en förutsättning för att kunna ge avkall på sig själv och bli ändlig. Är det alltså endast så att Godheten visar sig i föraningen om döden? Å andra sidan skriver sedan Derrida att vi är ändliga och således inte kapabla att ge avkall på oss själva. Kanske är det så att ändlig inte har samma betydelse i de båda fallen. Jag begriper inte riktigt varför medvetenheten och acceptansen av min egen död skulle förutsättas av Godheten. Kanske att en människa som helt och fullt accepterar sin egen dödlighet också är beredd att helt ge sig själv för sin nästa. De flesta (alla?) av oss räds döden, alla människor jag känt som dött har haft ångest när döden närmat sig. Det är kanske detta som är vår ändlighet? Emellertid var väl även Jesus på korset rädd inför döden och undrade varför Gud övergivit honom. Som den enda sanna människan borde han ju ha varit kolugn. Jesus dog alltså för oss, inte i vårt ställe eftersom vi ju fortfarande är dödliga även efter Jesu offerdöd. Jesus tog synden på sig, och dog i vårt ställe. Vad betyder då hans död i detta perspektiv? Människor är fortfarande lika syndiga och dödliga. Är möjligheten till frälsning det som Jesu död givit oss? Det verkar ju ändå hopplöst eftersom vi är ändliga och inte kapabla till den stora Godheten som glömmer sig själv.

Patocka verkar mena att budskapet om ansvar endast (?) finns i kristendomen. Varför det? Jag förstår inte heller kopplingen till Europa och Europas historia. Europa har väl inte riktigt betett sig ansvarsfullt gentemot resten av världen. Det räcker att tänka på kolonialismen. Patocka säger i och för sig att ansvaret gått förlorat i och med den moderna teknologin och människornas ständiga rollspel, och icke-acceptans av den egna dödligheten. När tänker han att den moderna teknologin tagit sin början? Jag antar att jag tänker för konkret, men någonstans tycker jag ändå att detta ansvar måste vara en universell förmåga.

Derrida 2

På s. 267-268 (i Sigurdson & Svenungsson) hittar jag något som fick mig att tänka på Lögstrup. Nu vet jag inte om det är för att det faktiskt går att dra några paralleller eller om det är för att Lögstrup är en av de få teologer/filosofer som jag fördjupat mig i lite mera och därför läser in honom överallt.

Det talas om det som är givet, eller egentligen inte det som är givet vilket inte är något, utan själva givandet och då den givande godheten där givaren är och förblir otillgänglig för mottagaren. Mottagaren tar emot en gåva som också är en död, menar Patocka enligt Derrida. Hade det inte varit för detta "också" hade jag hängt med. I detta givande uppstår asymmetri mellan mottagare och givare och detta ställer ett krav på mottagaren. Detta krav underkastar sig mottagaren men ger sig också till denne som godheten själv och som lag. Detta givande av lagen är en gestaltning av ansvaret, men också av en annan död. (Kursiverna är mina). Vad då en annan död?
Asymmetrin som uppstår i ett givande som också är en död förstår jag på ett sätt som säkert är naivt, som Jesu död på korset. Gud ger sig själv till människorna, och Gud är således den otillgängliga givaren. Denna enorma gåva gör så att ett krav uppstår, ett krav som också är en lag. Här går mina tankar således till Lögstrup och den naturliga lagen. Lögstrups krav uppstår dock ur skapelsen, att man fått livet som gåva. Detta krav gör att man måste ta tillvara den andres liv. Lögstrups krav överensstämmer sedan med den naturliga lagen som människorna dock inte klarar av att efterleva alltsedan syndafallet. Den enda som dock lyckats med detta är Jesus, den fullkomliga människan. Eftersom vi alla är skapade gäller denna tacksamhet över skapelsen alla. Inget sägs här om någon singularitet, men jag utgår från att kravet uppstår på mig som enskild människa. Här verkar det dock som att Lögstrup utgår från livet, och tacksamhet över detta. Asymmetri måste uppstå också här, tacksamhet gentemot den som skapat. Denna tacksamhet kan knappast återgäldas. Det jag dock inte riktigt är på det klara med är huruvida tacksamheten uppstår till följd av det givna livet eller till följd av själva givandet. Hos Patocka verkar döden vara nyckeln. Föraning om döden är det samma som att erfara sin singularitet och sitt ansvar enligt den givna lagen. Eftersom döden är så viktig, kan det vara annat än en offerdöd, även om döden är min, och ingen kan dö i mitt ställe? Det jag ännu inte är på det klara med är hur den andre kommer in i bilden, och om den andre är en absolut andre eller mera en nästa. Inte heller vet jag ännu vad ansvaret innebär. Hur tar detta ansvar sig uttryck? Denna singularitet verkar mera modern än postmodern, även om det är modernitetens teknologiska utveckling som orsakat att singulariteten döljs. Menar Patocka att det finns ett verkligt ”jag” där bakom? Är detta tal om roller inte mera postmodernt? Be what you wanna be... Jag antar att jag bara skrapar på den omedelbara ytan och får nog läsa vidare.

Derrida- Att ge och ta bortom döden 1

Jag kunde inte motstå frestelsen att läsa Derrida. När jag tidigare stött på honom har jag tyckt att han varit svår att begripa sig på. Inte är det här heller speciellt lätt, men något tycker jag mig i alla fall få ut av det. Jag inser om inte annat hur ytligt jag läste filosofiska texter under mina filosofistudier när jag var knappa 20... Jag känner mig som en nästan analfabet, och skulle någon testa min läshastighet i ett DLS-test för vuxna, blev nog mina Stanine-poäng rätt låga. Jag delar upp läsningen då jag inte tror mig ha hjärnkapacitet att hålla allt i minnet.

Derridas text är i mångt och mycket en läsning av Jan Patocka (som jag inte känner till) med många referenser till Heidegger vilken Derrida menar att Patocka använder sig flitigt av utan att uttryckligen uttala Heideggers namn.

Det handlar mycket om Varat och hur varat drabbats av den teknologiska utvecklingen. Patocka menar att att vi på grund av den teknologiska utvecklingen är på väg till en orgiastisk kultur orsakad av den leda som alla våra framgångar orsakat. Inte vet jag om det är framgångarna i sig, utan snarare det faktum att människan att utnämnt sig själv till Gud (min tolkning, Derrida skriver inte så). Varat har blivit en Kraft som kan fångas, mätas och beräknas. Varats mysterium är slut i och med att människan försöker visa Varat. Detta gör dock inget annat än föreställer varat, på samma sätt som människorna föreställer sig i dagens samhälle spelandes olika roller. Människans singularitet har gått förlorad.

Vad denna singularitet egentligen är har jag inte förstått. Den första tanken jag får är att det handlar om människan som enskilt subjekt, något som ju förknippas starkt med moderniteten. Dock verkar det som att denna singularitet uppstår i relation till döden. I döden är jag oersättlig. Ingen annan kan dö i mitt ställe. Så är det. Betyder då detta att det trots allt finns något riktigt "jag" där bakom? Ett jag som uppstår genom döden, eller kanske i relation till döden? Patocka menar att upplevelsen av döden leder till ett uppvaknande till ansvar. Här har jag nog svårt att tolka detta utan att referera till kristendomen och Kristi död på korset.

To be continued

Coakley- Kön, förvandling och Gud

Detta var nog den text jag haft lättast att läsa hittills. Sarah Coakley skriver på ett tydligt sätt. Hon använder på sina ställen starka adjektiv och raljerar nästan ibland. Syftet är tydligt och hon argumenterar på ett övertygande sätt och tar även eventuella invändningar mot det hon har att säga i beaktande. Detta vad gäller formen. Beträffande innehållet är jag lite frågande, inte i hur hon säger det, mera vart hon vill komma med att jämföra en sekulär, postmodern feminist med en kyrkofader från 300-talet. I och för sig har jag vid det här laget lärt mig att förmoderniteten verkar ha en hel del gemensamt med postmoderniteten, i alla fall vad gäller teologiska spörsmål och jag antar att dessa speglar allmänna tendenser i samhället.

Det Coakley således vill göra är att jämföra Judith Butler och hennes försök att undkomma de traditionella könsstereotyperna och uppnå en sorts genusfluiditet med Gregorios av Nyssa och dennes förståelse av genus. Genus är ett modernt begrepp och Coakley flaggar för risken att anklagas för anakronism, men menar ändå att jämförelsen kan vara teologiskt lärorik. Detta är väl den största frågan jag har vad gäller Coakleys resonemang. Hur tänkte man i frågor om kön/genus på 300-talet? Givetvis inte i termer av genus som socialt konstruerat kön, även om Coakley menar att Gregorios av Nyssa likt Butler anser att det finns någon sorts genusperformativitet. Kan Gregorios av Nyssa faktiskt ha haft så postmoderna tankar redan på 300-talet eller blir hans resonemang fyllt med innehåll från 2000-talet (artikeln är vad det verkar skriven under 1900-talets slut)?

Coakley menar att både Butlers sekulära och Gregorios religiösa resonemang har ett telos, en eskatologisk längtan där genus spelar roll. Denna tanke är givetvis mest förvånande vad gäller Butlers tänkande. Coakley motiverar det med att kroppen i dagens samhälle blivit allt som vi har. Vi har förlorat den stora metaberättelsen som sätter vår kropp in i ett större sammanhang. Vi tror inte längre på en kroppens uppståndelse och ett evigt liv och då gäller det att försöka skapa detta eviga liv här på jorden med den fysiska och faktiska kropp vi har. Vi har ändå inte helt lämnat efter oss det dualistiska arvet från Descartes, och tankar om en själ eller en andlig verklighet lever kvar. Helt materiell är således inte vårt sätt att se på oss själva. Dessa motsättningar är problematiska och gör att kroppen blir ett svårfångat begrepp. Kroppen ska ge oss frälsning samtidigt som vi pinar den hårt för att hålla den i skick. Detta är mycket motsägelsefullt. Dessa tankar finner jag väldigt talande för dagens samhälle. Det jag inte riktigt lyckas med är att koppla detta till Butlers tankar om genusperformativitet. Då tycker jag att det är lättare att se kopplingen till Gregorios asketism. I det asketiska idealet övervinns, vad jag förstått, biologiska könsskillnader och kön blir performativt. Detta verkar vara helt ok.

Säkert finns det hos Butler en längtan efter något "mer". Jag antar dock att Coakley mera ser Butler som en representant för samtiden än något annat. Kroppen ska idag inte tillåtas att förändras. Alla, från småflickor till 60-åringar, ska se ut som tonåringar. Kosta vad det kosta vill. Nu märker jag att jag genast tänkte på kvinnor... denna problematik rör de facto kvinnor mer än män. Bara detta är ett intressant fenomen i sig. Det tål att funderas på.

Sexualiteten och Guds död

Regina Ammicht-Quinn skriver om sambandet mellan sexualiteten och Guds död. Artikeln inleds med ett citat av Foucault som går ut på att vi inte har befriat sexualiteten. Detta skrev han 1962 och Ammicht-Quinn menar att dessa ord är en profan profetia. Sexualiteten har inte befriats utan den har drivits till en gräns.

Kort sammanfattat ser Ammicht-Quinn, och också Foucault vad det verkar, ett samband mellan Guds död och att sexualiteten fått ordet. Jag hade vissa problem att förstå vad Ammicht-Quinn egentligen vill säga, men det tycks som att sambandet går ut på att när Gud är död, och det således inte finns något heligt, blir detta "heliga" något hos människan själv. Detta "något" kan då vara sexualiteten. Jag förstod inte riktigt om detta heliga endast kan vara sexualiteten, eller om sexualiteten är en möjlig "helig" kanal tillsammans med andra möjliga.

Det faktum att sexualiteten fått ordet hänger ihop med att sexualiteten lösgjorts från sambandet "sex-äktenskap-fortplantning" samt sexualitetens exponering i media. Sexualiteten är inte längre något "naturligt", utan något man väljer. Att den dock räknats till den naturliga sfären under större delen av mänsklighetens historia har lett till att den mytologiserats och därför undgått kritiska diskurser. Således har sexualiteten gått från att inte överhuvudtaget diskuteras till att bli ett forum för livets mening och transcendenta upplevelser. Denna process har varit mycket snabb, alltför snabb. Teologin som tidigare i mångt och mycket reglerade sexualiteten genom moralteologi, har längre inget att säga om sex. Och om den har det, är det i varje fall inte många som lyssnar. Inte jag heller. Ammicht-Quinn vill inte tysta sexualiteten, vilket hon menar att det nog finns teologer som vill. Att sträva bakåt på detta sätt är inte något att sträva efter. Hon vill snarare (tror jag) koppla ihop sexualitetens tal med skapelse och frälsning i stället för talet om Guds död.

Jag förstår detta som att sexualiteten fått en alltför stor plats i människors liv idag då den kommit att kopplas samman med Guds död. I stället borde sexualiteten kopplas ihop och integreras med skapelsen, som en naturlig del av människors liv. Jag håller helt med detta om att sexualiteten spelar en alldeles för stor roll i människors liv idag. Det har blivit en stress utan dess like. Har man inte ett fantastiskt sexliv är man misslyckad som människa. Många ungdomar upplever det som ett problem att de inte debuterat sexuellt, och då talar jag om helt "vanliga" människor med en helt "vanlig" sexualitet, "vanlig" dock inte synonymt med heterosexualitet. Sedan finns det också människor som flyttat fram gränsen som Foucault talar om. När den upplevda tomheten ska fyllas med sex räcker inte det vanliga parförhållandet till, utan man testar allt mer extrema varianter, sadomasochism, gruppsex, swingersklubbar etc. Såtillvida tror jag att det skulle vara bättre att koppla ihop sexualiteten med tal om skapelse än med tal om Guds död. Vad det rör frälsning vet jag inte riktigt vad Ammicht-Quinn menar. Hon ser sex som frälsning som ett problem, och det kan jag inte invända mot. Är det Gud som ska frälsa sexualiteten? Eller blir man sexuellt "problemfri" om man blir frälst??

Ammicht-Quinn menar att det saknas ett språk för den vanliga människans sexualitet, ett språk bortom pornografin. Är det faktiskt så? Jag är nog inte rätt person att svara på den frågan. Här skulle då kanske teologin ha något att säga. Tidigare kom teologin mest med normativa beteendemönster. Idag är det förlegat, men normerna finns kvar. Dessa normer är dock medias normer skriver Ammicht-Quinn. Vad jag förstår vill hon inte att teologin ska komma med några nya normföreskrifter, utan mera delta i diskursen om sexualiteten utan att på något sätt ha pretentionen att helt ta tillbaka diskursen så som det tidigare var.

Ett sådant tal ska obönhörligen relateras till ett tal om kroppen och kroppen så som könsbestämd. Ammicht-Quinn ifrågasätter talet om ett avkönat tal "mänsklighetens sexualitet" och vill tydligen tala om en mannens och kvinnans sexualitet. Är det här skapelsen kommer in, att vi är skapade som män och kvinnor? Helt enkel är inte denna problematik. Jag undrar hur hon bemöter queer-frågor. Det finns det facto människor som inte känner sig hemma det biologiska könet de fått. Är deras problematik vald? Det tror jag knappast. Jag tror inte att någon människa väljer att bli varken transsexuell eller homosexuell då det onekligen är enklare att vara heterosexuell ännu 2010. Jag tror inte att transsexualitet skapats av Guds död. Det menar jag inte heller att Ammicht-Quinn säger. Tvärtom tror jag att dessa människor tidigare lidit i tysthet och nu blivit synliga tack vare att sexualiteten fått ordet. Detta gäller även homosexuella. Det som man eventuellt kan diskutera är de fall där sexualiteten blir extrem, oberoende av vem som utövar den.

Personligen tror jag att att Gud måste få liv igen innan teologin kan bidra med ett språk om sexualitet. Kanske dock det ena ger det andra.

Antiklerikalism och ateism 2

Rorty menar som sagt att ateism är lika orimligt som teism, och beklagar att han någonsin använt termen "ateism". Han menar att den rätta termen är antiklerikalism. Rorty tänker att religion kan vara farligt när den blandas med politik. Rorty erkänner att religiösa institutioner uträttar bra saker i samhället, men menar ändå att religion är något som ska höra till den privata sfären.

Visserligen gillar inte jag heller att religiösa institutioner eller präster tar politisk ställning, som princip. Den katolska kyrkan i Italien har mycket politisk makt, och den är starkt konservativ och högervriden. Däremot tilltalas jag mera av den katolska kyrkan i Sydamerika där kyrkan snarare verkar föra de fattigas och de svagas talan. Jag inser dock att jag inte kan ogilla katolska kyrkans politiska aktiviteter i Italien och gilla dem i Sydamerika.

Jag vet inte riktigt vad Rorty menar med "privat". På något sätt är jag skeptisk till privat religion. Rorty tänker sig säkert inte "privat" som att man sitter ensam på sin kammare och är religiös, utan säkert kan man dela sin religion med andra som är privatreligiösa. Då är det lite mera ok i mina ögon. Det finns dock mycket bra i religionerna. Varför ska man inte få uttrycka det på en allmän arena för att det inom religiösa institutioner finns rötägg?

Rorty skriver sedan mycket om Vattimo. Vattimo och hans tal om sekularisering klarnar något med Rortys förtydliganden. Att vetenskapen vann "striden" mot tron under 17- och 1800-talen var bra inte bara för vetenskapen utan också för religionen, menar Vattimo. Sekulariseringen bidrar att vi i lägre utsträckning underkastas präster och detta ska leda till att evangeliernas löfte om att Gud ska betrakta oss som vänner bättre infrias. Kärleken till nästan verkar vara det enda som finns kvar när sekulariseringen gjort sitt, och då räcker den naturliga lagen. Tjaa... inte vet jag om det klarnat helt trots allt kopplingen mellan sekulariseringen och Guds frälsningsverk.

Rorty och Vattimo är enligt Rorty överens om att de båda vill att kärleken ska övervinna alla hinder. Det som skiljer dem åt enligt Rorty är Vattimo ser det heliga som en tilldragelse i det förflutna och Rorty ser det som något i framtiden. Vattimo ser det faktum att Gud vill bli vår vän som den viktiga tilldragelsen och detta är givetvis kopplat till den person som förkroppsligat detta. Rorty när ett hopp om att kärleken ska regera i en framtid. Det heliga i hans fall verkar vara detta hopp. Rorty förklarar

Om jag förstått rätt är det heliga för Vattimo Guds blivande människa (Gud vill bli människans vän genom Jesus). Detta lyckas inte genast utan förverkligas genom sekulariseringen. Än är vi inte framme. Jag har fortfarande svårt att förstå detta med sekulariseringen...