Antiklerikalism och ateism 1

Texten är skriven av Richard Rorty, en av de stora filosoferna i vår egen samtid.

Vad det verkar är Rorty själv inte speciellt religiös, eller åtminstone inte intresserad av att diskutera frågor kring Gud. Han kallar sig "religiöst omusikalisk" och menar att ateismen är lika orimlig som teismen.

Rorty refererar till anti-essentialistiska filosofer som vill övervinna det dualistiska oket från "de gamla grekerna". I korthet skulle det hela gå ut på att man överger det som Habermas kallar det "subjektcentrerade förnuftet" till förmån för ett "kommunikativt förnuft" och slutar leta efter den "sanna" verkligheten till skillnad från den skenbara. Denna övergång till ett mera kommunikativt förnuft har försvagat tanken om att vetenskap bygger på rationella grunder och religiösa föreställningar saknar sådana. Uppdelningen vetenskap/religiös tro faller, och de båda kan mötas. De facto skriver Rorty om att dessa olika praktiker ständigt interagerar med varandra och att det inte går att dela in praktikerna i olika boxar med skarpa gränser sinsemellan. Allt handlar om personligt intresse. Gillar man att fundera på Gud är man alltså religiöst musikalisk, föredrar man skönheten i matematiska formler är man matematiskt musikalisk osv. Ingen kan komma och säga att det ena är bättre än det andra.

Jag gillar det jag läser, men som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag lite svårt att begripa mig på det här relationella. Jag har svårt att överge tanken på att det finns något bestående "jag". Visserligen om jag förenklar och konkretiserar så är det onekligen så att jag beter mig på ett sätt med min mamma, på ett annat sätt med min pappa, på ett tredje sätt med min sambo osv. Jag är heller inte samma person nu som när jag var 20, än mindre 10. Kanske detta "jag" är en serie relationer jag har med mig själv i historien... hmm... Finns det inget "sant" eller bestående skulle detta anti-essentialistiska vara en befrielse. Det vore ju trevligt om en religionsvetare eller en teolog fick samma status som en kärnfysiker, att allt skulle handla om "musikalitet" i olika praktiker, praktiker mellan vilka det inte är möjligt att dra skarpa gränser. Alla måste acceptera allas intressesfärer. Hur undvika relativism? Är relativism farligt?

Vattimo - Den Gud som är död, del 2

Vattimo verkar överens med Soskice när han talar om filosofernas Gud, och att det är denna Gud som är död. Detta menar Vattimo lämnar utrymme för en religionernas återkomst. Den stora metaberättelsen finns inte längre, det finns inget "bästa språk", ingen "bästa kultur" och heller ingen "bästa religion". Vattimo menar att kolonialismens slut öppnat upp för en större pluralism, andra språk och kulturer har fått komma till tals. De” andra” kulturerna har gjort att vi i väst tvingats börja ifrågasätta vår hegemoni och insett att det kanske inte finns ett enda svar. Även om Vattimo säger att det inte längre finns någon hierarki, erkänner han att det ändå mest är på ett teoretiskt plan, i praktiken existerar ännu hierarkier. Emellertid är eurocentrismen inte lika stark som tidigare.
En intressant aspekt är att det är eurocentrismen och kolonialismen som är förutsättningen för att sin egen försvagning. Lika så menar Vattimo fallet vara med sekulariseringen och mytens återkomst (förutsatt att jag förstått rätt). I det förmoderna samhället trodde man på myter och annat irrationellt, sedan kom upplysningen och tände lampan, sakta men säkert tog moderniteten död på alla myter. När de sedan var döda, dog också myten om moderniteten varpå det enda som återstod var att ta tillbaka myterna. Likaså gäller Gud. Vattimo ställer en intressant fråga, och det är om det här med pluralism och postmodernitet egentligen inget annat är än myter. Vilken roll spelar det? Undrar jag.
Vattimo skriver också om ”varat” och dess icke-existens som essens. Varat har blivit en tilldragelse, en horisont som likt ett ljus kastar sken över tingen och får dem att framträda, men själv inte syns. Om varat är en tilldragelse har det ingen objektiv existens, utan är ständigt föränderlig och finns till endast i skeenden. Detta låter i mina öron lite samma som att en människa finns till i sina relationer till andra. Jag hörde det första gången i en kurs i pedagogisk psykologi, och var inledningsvis skeptisk då jag tolkade det som att man hela tiden måste nyskapa sig i varenda relation och att det inte fanns något egentligt” jag” som man hade med sig. Jag antar att jag i grund och botten inte är så postmodern som jag skulle vilja tro.
I slutet av sin text gör Vattimo en koppling av det han haft att säga till kristendomen. Bl.a. kopplar han varats historia som vigd åt försvagning till ”kristna” värderingar som barmhärtighet och avståndstagande från våld. Dessa kristna värderingar gör att varats historia som en historia som försvagning framstår som plausibel. Denna koppling begriper jag inte.
Denna varats försvagning skulle vara sekulariseringen. Och så långt är jag med. Sedan skriver Vattimo om sekulariseringens släktskap med Bibelns budskap om frälsning och Guds inkarnation. Här är jag inte med längre. Kontentan blir ju då att Gud själv är orsaken till sin egen död och också återkomst. Hmm... Fram till sista sidan tyckte jag mig begripa allt, eller i alla fall det mesta. Sista sidan gör dock att jag känner att jag missar Vattimos poäng. Jag förstår inte riktigt vad det är han vill säga.

Vattimo - Den Gud som är död, del 1

Då jag bott i Italien och fortsättningsvis något så när följer med vad som händer och sker där, är det intressant att läsa vad en italiensk tänkare har att säga. Jag måste dock erkänna, och jag får väl skämmas, att jag inte känner till honom desto mera. Umberto Eco, som nämns i S&S inledning är betydligt mera känd, och får betydligt mera utrymme i italiensk media. Kan det faktum att Vattimo är kritisk mot Berlusconi månne ha något att göra med att han inte syns eller hörs i vanlig massmedia.... Har man lite vett mellan öronen måste man bara vara kritisk mot Berlusconi. Jag har svårt att se att tänkare och intellektuella skulle försvara en sådan situation med intressekonflikter och massmedialt monopol som finns i Italien idag. Nåja, det är inte politik eller tryck/åsikts-frihet som ska diskuteras här, utan postmodern teologi.

Vad det verkar är Vattimo präglad av Nietzsche och Heidegger, och han har tydligen tagit vägen från troende till tvivlare för att sedan komma tillbaka till tron. Detta verkar intressant.

Vattimo redogör kortfattat för både Nietsches "förkunnelse" Gud-är-död och Heideggers om metafysikens död. Vattimo drar likhetstecken mellan dessa båda och så som det framställs av Vattimo verkar det hela logiskt. Jag har i mina filosofistudier stött på både Nitezsche och Heidegger och även bekantat mig med "Varat och tiden", men jag måste nog erkänna att jag då det begav sig var alldeles för ung och dum för att utveckla en djupare förståelse för vad de båda filosoferna egentligen sade. Gud-är-död och det är de troende själva som dödat honom. Gud behövdes för att avsluta allas krig mot alla och få lite ordning på tillvaron. Det var alltså Gud som möjliggjorde vetenskapens framsteg och således både upplysningen och moderniteten. Tydligen behövdes Gud för att tukta och uppfostra människorna. Nu är arbetet gjort, och då behövs Gud inte längre. Hediegger har ett lite annat perspektiv, men slutkontentan är den samma. Metafysiken är en tro på en objektiv världsordning som människan tidigare behövt. Tidigare möjliggjorde tron på en idealisk värld bakom den empirisk värld kunskap, och kritik, om densamma och metafysiken hölls vid liv. Denna essensernas värld kom dock att ersättas med den objektiva fysiken och metafysiken vederlade sig själv.

Jag tycker det är lite häftigt att Nietzsche hade sådana tankar redan på 1800-talet. Jag tycker inte att man kan säga att moderniteten nått sin kulmen ännu på 1800-talet, utan nog levde mycket av det gamla kvar, säkert framförallt på landsbygden. I och för sig konstaterar Nietzsche att Gud nog kommer att leva kvar ett tag ännu. Heidegger levde ju ändå ända in i postmodernitetens begynnelse även om jag inte vet i vilket skick han var i slutet av sitt liv. Det som jag mest undrar över är Heideggers tankar om denna essensernas värld som väl motsvarar Platons idévärld. Det har väl aldrig rått konsensus om att det är så det förhåller sig, utan empirism och rationella synsätt har existerat parallellt. Menar Heidegger att idévärlden är garant för den empiriska verkligheten och att när empirin genom fysiken blir så absolut verklig att idévärlden inte längre behövs, så återstår bara empirin?

Nu hamnade jag igen på sidospår, men jag tycker trots allt att det är av betydelse att åtminstone försöka förstå bakgrunden till Vattimos tänkande.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 2

Hur ska man då lösa problemet med den manliga symboliken och de manliga metaforerna? Mannen som aktiv skapare och kvinnan som passiv. Knappast genom att ersätta den manliga vokabulären med kvinnlig. Då har man inget annat gjort skriver Soskice än att fortfarande utgå från den manliga. Soskice hänvisar till Irigaray som i fråga om jämställdhet menar att man måste fråga sig "jämställd med vad"? Och om svaret då är "med mannen" har man inte löst någonting. Man utgår fortfarande från mannen. Irigaray menar att könsskillnaderna måste tas upp till omprövning.
Tydligen menas från vissa håll att texter är könsbestämda, och att man måste vara medveten om detta. Intressant tyckte jag illustrationerna från de gamla grekerna var. Jag har aldrig tänkt själv i sådana banor, men visst var det intressant. Soskice menar att dessa tankar borde vara av särskilt intresse för teologer. Bibelns berättelser kan förstås på ett annat sätt om man läser dem på ett symboliskt sätt utgående ifrån att de är könsbestämda texter.
Soskice går sedan vidare till att tala om treenigheten, denna kristendomens stötesten som verkligen inte är lätt att förklara. Hon skriver att Anden i dag fått en underordnad roll till förmån för Fadern och Sonen. Det kan säkert vara så. Själv har jag aldrig riktigt begripit vad denna Ande egentligen är, och vilken funktion han/hon/den egentligen fyller. Intressant var att man förknippar Anden med det kvinnliga. Det har jag aldrig stött på tidigare, och personligen har jag aldrig tänkt mig Anden som kvinnlig, utan mera utrustat Jesus med egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga.
Soskice säger givetvis inte att Anden skulle vara underställd Fadern och Sonen utan menar att de alla är i relation till varandra. Ur Fadern utgår Sonen samtidigt som Sonen föder Fadern. Har man inget barn, kan man inte heller vara far. Sonen i sin tur föder Kyrkan på korset, och Anden ger Kyrkan liv i världen. Jag kan inte säga i vilken utsträckning Soskice själv omfattar detta, hon hänvisar till detta som det frälsningsekonomiska perspektivet, där det finns en struktur av utgående och återkomst. Ovanstående hänvisar hon dock till som att detta "på den immanenta nivån är det en berättelse om det perikoreriska utgjutandet av kärlek och födelse mellan de tre som bara ÄR i relation till varandra". Trots google vet jag inte vad "perikoretisk" betyder... Jag fattar det där om att alla föder varandra, men det blir ändå lite som en kedjereaktion, och inte som en triangel. Det verkar trots allt som om det är detta släktskap som enligt Soskice är nyckeln till treenigheten. I en släkt är man onekligen beroende av varandra för att få den "titel"/"roll" man har. Utan barn är man inte förälder, utan barnbarn blir man inte farmor osv. Anden förblir dock en knepig bit för mig att lösa... Ska man "bara" se Anden som den som föder Kyrkan? Och hur står Anden i relation till Fadern? Endast genom Sonen eller finns någon direktkontakt? Detta kanske inte har så mycket med postmodernitet att göra, annat än att man kanske uppvärderar det relationella. Även om treenigheten väl alltid måste ha varit en form av relation. Det postmoderna kommer kanske mest fram i Soskices sista avsnitt där hon skriver om att vara besläktad är att vara besläktad i skillnad. Till detta återkommer jag.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 1

Tja, detta var en intressant text att läsa då detta med genus (här nog mera feministiska referenser) lite är min grej. Jag fick många nya tankar. Det blir lätt att man fastnar i ett sätt att se saker, så det kan vara nyttigt att ibland få lite nya intryck och tänka i andra banor. Jag märkte också att jag nog inte riktigt förstått vad Simone de Beauvoir menat med det berömda citatet att kvinna är något man blir från "Det andra könet". Rollen "kvinna" är något som man tilldelas av det "Ena" könet, dvs mannen, och det går mest ut på att man är det mannen inte är. Även här verkar moderniteten spöka ganska tydligt, Soskice refererar till Descartes och hans självkonstituerande subjekt som skulle vara förnuftet och således det manliga vilket överlever när allt materiellt förnekas, och det materiella skulle vara det kvinnliga. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att ordet "materiell" innehåller "mater", det var en mycket intressant upptäckt. Emellertid kan inte allt skyllas på Descartes, utan redan de gamla grekerna tänkte i samma banor när de ser de kvinnliga som en materiell, vårdande princip som överskrids av den manliga rationaliteten (Soskice hänvisar till Jean-Joseph Goux som bl.a. refererar till Platon). Detta dualistiska tänkande är som bekant djupt rotat i vår kultur.
En sak som jag reagerade på var kopplingen mellan fallos och logos (hos grekerna i detta fall), och att detta sedan kopplades till Gud som logos . Jesus är de facto mänskligt manlig och Gud källa till fortplantningen och logos som fortplantningens säd, manlig symbolik. Soskice menar att det är lättare för franska filosofer att få syn på dessa mönster eftersom de är mera intresserade av symbolik än exempelvis engelska och amerikanska filosofer. Jag vet inte vad jag ska tänka om denna form av symbolik, men i egenskap av nybliven mamma kändes det bara skrattretande att läsa om mannen som den verkligt fruktsamma och kvinnan enbart som förvaltare av mannens säd. Kan man på allvar faktiskt ha tänkt så? Kanske i en tid då insikterna i fortplantning inte kan ha varit så stora... Emellertid måste ju ett dylikt tänk ha funnits. Varför skulle annars kvinnor nekats förmyndarskap av sina egna barn i så många år? Man kan ju inte riktigt ha ansett dem vara föräldrar. Jag minns hur Luther skrev i sitt testamente att han tyckte att hans fru borde få förmyndarskapet för deras barn då hon ju ändå kände dem bra... Inget förringande här om Luther! Han såg ju faktiskt frun som moder.
Avslutar nu detta inlägg som annars riskerar att bli olidligt långt.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 3

Soskice skriver i det sista avsnittet att många feminister menar att Gud inte varit bra för kvinnor. Detta avfärdar Soskice med att säga att detta inte är den kristna Guden utan en filosofisk fiktion skapad av män. Denna Gud är självkonstituerande likt Descartes självkonstituerande subjekt och behöver i princip ingen annan, om inte för ett annat syfte än att sätta sig över "den andra" som aldrig egentligen får någon egen existens. Detta verkar vara människan (mannen) som själv upphöjt sig till Gud.
Säkert kan det vara så, men om detta är bilden som man har av Gud, om berättelsen berättats på detta sätt, vad är då skillnaden mellan så som det berättas och så som det borde berättas och vem kan säga hur det egentligen ska vara? Jag vet inte om jag uttrycker mig så att det går att förstå vad jag menar, men min poäng är hur man avgör vad som är verkligt. Och onekligen har den berättelsen om Gud som Soskice kallar filosofernas Gud länge funnits i det kollektiva medvetandet, kanske så länge att det är så som det blivit och därför är. Jag tvivlar inte alls på att det vore mycket bättre att kasta denna berättelse överbord och börja berätta en annan. Det är här som postmodernismen kan göra teologin en tjänst tror jag, och nog också Soskice. Soskice tar hjälp av treenigheten och dess relationella aspekt och relation i och genom differens (hänvisar till Lévinas). Subjektiviteten är inte något ett för-sig, utan ett för-någon-annan. Man blir till genom att vara besläktad i skillnad således. Detta menar Soskice vara en mycket viktig poäng. Hur man ska förstå genus i ljuset av detta vet jag inte riktigt om jag har helt klart för mig. Soskice ger vad jag läser inget svar, kanske för att det inte finns ett svar. Helt klart är väl ändå att kvinnor inte ska sträva efter att bli män eller bli som män.

Tracy- Guds återkomst i samtida teologi

Även om denna text anses av S&S som en generell text, är den genast svårare än S&S:s introduktion. Det är så många begrepp som tas för givna. Även om jag läst om flera av dem i tidigare kurser används de här på ett sätt som får mig att inse att jag borde gå om flera av grundkurserna...
David Tracy är en av samtidens stora, katolska teologer. Hur detta framkommer var en sak jag kom att undra över. Dessvärre är jag för okunnig för att kunna säga om det syns i något av det jag läst. Inledningsvis skriver han om theos och logos. Och jag som tidigare tyckt mig ha förstått vad logos är, är inte lika säker. Jag har förstått det som Guds skapande och upprätthållande ord, men här tycker jag att betydelsen blir vidare. I och för sig talar Tracy om olika sätt att förstå logos. Också detta begrepp ändras över tid menar Tracy. Givetvis ändrade logos skepnad i och med moderniteten. Tracy skriver att modernitetens logos var/är ett logos som starkt domineras av förnuftet. Man har, om jag förstått rätt, försökt stänga inne Gud i en massa fina system och -ismer. På något sätt verkar det som om Gud har blivit något rationellt. De som fortsatte att tala om upplevelser om Gud avfärdades som mystiker.
I och med postmoderniteten öppnas igen möjligheten upp om att låta Gud vara Gud. Man undviker att försöka säga något om Guds verklighet och på så sätt begränsa Gud. Denna form av begränsning menar Tracy vara det som lett till att många människor i det moderna samhället lockats av exempelvis buddhism och ateism. Tracy skriver att den moderna historien varit teleologisk med den västerländska moderniteten som mål. En linjär historiesyn således. Många människor har stängts ute och blivit icke-människor. Detta har skapat ett stort lidande. Det är just detta lidande som öppnat upp ögonen på oss för Gud-som-Gud. Detta lidande öppnar också upp för oss den fördolt-uppenbarade Guden. Vad detta riktigt betyder vet jag inte. Gud ger hopp i vad som verkar vara hopplösheten. Gud är kärlek, precis som i förmoderniteten.

Om jag nu ska skriva något eget av min förståelse av Tracy blir det att vi nu gått i mål i vår teleologiska historia. Vi har dragit ut moderniteten till sin spets och insett att vi inte kommer längre. Det som lätt uppstår när man trott stenhårt på något och jobbat hårt för att nå sitt mål, är en känsla av tomhet. Var det här allt? Man känner sig nästan lite lurad. Då är det klart att något behövs för att fylla tomrummet. Detta något kan mycket väl vara Gud. Och inte en Gud som är på ett visst sätt och som också kräver att de troende ska vara på ett visst sätt. Så tror en som varit väldigt lockad av buddhismen.