Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 2

Hur ska man då lösa problemet med den manliga symboliken och de manliga metaforerna? Mannen som aktiv skapare och kvinnan som passiv. Knappast genom att ersätta den manliga vokabulären med kvinnlig. Då har man inget annat gjort skriver Soskice än att fortfarande utgå från den manliga. Soskice hänvisar till Irigaray som i fråga om jämställdhet menar att man måste fråga sig "jämställd med vad"? Och om svaret då är "med mannen" har man inte löst någonting. Man utgår fortfarande från mannen. Irigaray menar att könsskillnaderna måste tas upp till omprövning.
Tydligen menas från vissa håll att texter är könsbestämda, och att man måste vara medveten om detta. Intressant tyckte jag illustrationerna från de gamla grekerna var. Jag har aldrig tänkt själv i sådana banor, men visst var det intressant. Soskice menar att dessa tankar borde vara av särskilt intresse för teologer. Bibelns berättelser kan förstås på ett annat sätt om man läser dem på ett symboliskt sätt utgående ifrån att de är könsbestämda texter.
Soskice går sedan vidare till att tala om treenigheten, denna kristendomens stötesten som verkligen inte är lätt att förklara. Hon skriver att Anden i dag fått en underordnad roll till förmån för Fadern och Sonen. Det kan säkert vara så. Själv har jag aldrig riktigt begripit vad denna Ande egentligen är, och vilken funktion han/hon/den egentligen fyller. Intressant var att man förknippar Anden med det kvinnliga. Det har jag aldrig stött på tidigare, och personligen har jag aldrig tänkt mig Anden som kvinnlig, utan mera utrustat Jesus med egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga.
Soskice säger givetvis inte att Anden skulle vara underställd Fadern och Sonen utan menar att de alla är i relation till varandra. Ur Fadern utgår Sonen samtidigt som Sonen föder Fadern. Har man inget barn, kan man inte heller vara far. Sonen i sin tur föder Kyrkan på korset, och Anden ger Kyrkan liv i världen. Jag kan inte säga i vilken utsträckning Soskice själv omfattar detta, hon hänvisar till detta som det frälsningsekonomiska perspektivet, där det finns en struktur av utgående och återkomst. Ovanstående hänvisar hon dock till som att detta "på den immanenta nivån är det en berättelse om det perikoreriska utgjutandet av kärlek och födelse mellan de tre som bara ÄR i relation till varandra". Trots google vet jag inte vad "perikoretisk" betyder... Jag fattar det där om att alla föder varandra, men det blir ändå lite som en kedjereaktion, och inte som en triangel. Det verkar trots allt som om det är detta släktskap som enligt Soskice är nyckeln till treenigheten. I en släkt är man onekligen beroende av varandra för att få den "titel"/"roll" man har. Utan barn är man inte förälder, utan barnbarn blir man inte farmor osv. Anden förblir dock en knepig bit för mig att lösa... Ska man "bara" se Anden som den som föder Kyrkan? Och hur står Anden i relation till Fadern? Endast genom Sonen eller finns någon direktkontakt? Detta kanske inte har så mycket med postmodernitet att göra, annat än att man kanske uppvärderar det relationella. Även om treenigheten väl alltid måste ha varit en form av relation. Det postmoderna kommer kanske mest fram i Soskices sista avsnitt där hon skriver om att vara besläktad är att vara besläktad i skillnad. Till detta återkommer jag.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 1

Tja, detta var en intressant text att läsa då detta med genus (här nog mera feministiska referenser) lite är min grej. Jag fick många nya tankar. Det blir lätt att man fastnar i ett sätt att se saker, så det kan vara nyttigt att ibland få lite nya intryck och tänka i andra banor. Jag märkte också att jag nog inte riktigt förstått vad Simone de Beauvoir menat med det berömda citatet att kvinna är något man blir från "Det andra könet". Rollen "kvinna" är något som man tilldelas av det "Ena" könet, dvs mannen, och det går mest ut på att man är det mannen inte är. Även här verkar moderniteten spöka ganska tydligt, Soskice refererar till Descartes och hans självkonstituerande subjekt som skulle vara förnuftet och således det manliga vilket överlever när allt materiellt förnekas, och det materiella skulle vara det kvinnliga. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att ordet "materiell" innehåller "mater", det var en mycket intressant upptäckt. Emellertid kan inte allt skyllas på Descartes, utan redan de gamla grekerna tänkte i samma banor när de ser de kvinnliga som en materiell, vårdande princip som överskrids av den manliga rationaliteten (Soskice hänvisar till Jean-Joseph Goux som bl.a. refererar till Platon). Detta dualistiska tänkande är som bekant djupt rotat i vår kultur.
En sak som jag reagerade på var kopplingen mellan fallos och logos (hos grekerna i detta fall), och att detta sedan kopplades till Gud som logos . Jesus är de facto mänskligt manlig och Gud källa till fortplantningen och logos som fortplantningens säd, manlig symbolik. Soskice menar att det är lättare för franska filosofer att få syn på dessa mönster eftersom de är mera intresserade av symbolik än exempelvis engelska och amerikanska filosofer. Jag vet inte vad jag ska tänka om denna form av symbolik, men i egenskap av nybliven mamma kändes det bara skrattretande att läsa om mannen som den verkligt fruktsamma och kvinnan enbart som förvaltare av mannens säd. Kan man på allvar faktiskt ha tänkt så? Kanske i en tid då insikterna i fortplantning inte kan ha varit så stora... Emellertid måste ju ett dylikt tänk ha funnits. Varför skulle annars kvinnor nekats förmyndarskap av sina egna barn i så många år? Man kan ju inte riktigt ha ansett dem vara föräldrar. Jag minns hur Luther skrev i sitt testamente att han tyckte att hans fru borde få förmyndarskapet för deras barn då hon ju ändå kände dem bra... Inget förringande här om Luther! Han såg ju faktiskt frun som moder.
Avslutar nu detta inlägg som annars riskerar att bli olidligt långt.

Soskice- Treenigheten och "den feminina andre" 3

Soskice skriver i det sista avsnittet att många feminister menar att Gud inte varit bra för kvinnor. Detta avfärdar Soskice med att säga att detta inte är den kristna Guden utan en filosofisk fiktion skapad av män. Denna Gud är självkonstituerande likt Descartes självkonstituerande subjekt och behöver i princip ingen annan, om inte för ett annat syfte än att sätta sig över "den andra" som aldrig egentligen får någon egen existens. Detta verkar vara människan (mannen) som själv upphöjt sig till Gud.
Säkert kan det vara så, men om detta är bilden som man har av Gud, om berättelsen berättats på detta sätt, vad är då skillnaden mellan så som det berättas och så som det borde berättas och vem kan säga hur det egentligen ska vara? Jag vet inte om jag uttrycker mig så att det går att förstå vad jag menar, men min poäng är hur man avgör vad som är verkligt. Och onekligen har den berättelsen om Gud som Soskice kallar filosofernas Gud länge funnits i det kollektiva medvetandet, kanske så länge att det är så som det blivit och därför är. Jag tvivlar inte alls på att det vore mycket bättre att kasta denna berättelse överbord och börja berätta en annan. Det är här som postmodernismen kan göra teologin en tjänst tror jag, och nog också Soskice. Soskice tar hjälp av treenigheten och dess relationella aspekt och relation i och genom differens (hänvisar till Lévinas). Subjektiviteten är inte något ett för-sig, utan ett för-någon-annan. Man blir till genom att vara besläktad i skillnad således. Detta menar Soskice vara en mycket viktig poäng. Hur man ska förstå genus i ljuset av detta vet jag inte riktigt om jag har helt klart för mig. Soskice ger vad jag läser inget svar, kanske för att det inte finns ett svar. Helt klart är väl ändå att kvinnor inte ska sträva efter att bli män eller bli som män.

Tracy- Guds återkomst i samtida teologi

Även om denna text anses av S&S som en generell text, är den genast svårare än S&S:s introduktion. Det är så många begrepp som tas för givna. Även om jag läst om flera av dem i tidigare kurser används de här på ett sätt som får mig att inse att jag borde gå om flera av grundkurserna...
David Tracy är en av samtidens stora, katolska teologer. Hur detta framkommer var en sak jag kom att undra över. Dessvärre är jag för okunnig för att kunna säga om det syns i något av det jag läst. Inledningsvis skriver han om theos och logos. Och jag som tidigare tyckt mig ha förstått vad logos är, är inte lika säker. Jag har förstått det som Guds skapande och upprätthållande ord, men här tycker jag att betydelsen blir vidare. I och för sig talar Tracy om olika sätt att förstå logos. Också detta begrepp ändras över tid menar Tracy. Givetvis ändrade logos skepnad i och med moderniteten. Tracy skriver att modernitetens logos var/är ett logos som starkt domineras av förnuftet. Man har, om jag förstått rätt, försökt stänga inne Gud i en massa fina system och -ismer. På något sätt verkar det som om Gud har blivit något rationellt. De som fortsatte att tala om upplevelser om Gud avfärdades som mystiker.
I och med postmoderniteten öppnas igen möjligheten upp om att låta Gud vara Gud. Man undviker att försöka säga något om Guds verklighet och på så sätt begränsa Gud. Denna form av begränsning menar Tracy vara det som lett till att många människor i det moderna samhället lockats av exempelvis buddhism och ateism. Tracy skriver att den moderna historien varit teleologisk med den västerländska moderniteten som mål. En linjär historiesyn således. Många människor har stängts ute och blivit icke-människor. Detta har skapat ett stort lidande. Det är just detta lidande som öppnat upp ögonen på oss för Gud-som-Gud. Detta lidande öppnar också upp för oss den fördolt-uppenbarade Guden. Vad detta riktigt betyder vet jag inte. Gud ger hopp i vad som verkar vara hopplösheten. Gud är kärlek, precis som i förmoderniteten.

Om jag nu ska skriva något eget av min förståelse av Tracy blir det att vi nu gått i mål i vår teleologiska historia. Vi har dragit ut moderniteten till sin spets och insett att vi inte kommer längre. Det som lätt uppstår när man trott stenhårt på något och jobbat hårt för att nå sitt mål, är en känsla av tomhet. Var det här allt? Man känner sig nästan lite lurad. Då är det klart att något behövs för att fylla tomrummet. Detta något kan mycket väl vara Gud. Och inte en Gud som är på ett visst sätt och som också kräver att de troende ska vara på ett visst sätt. Så tror en som varit väldigt lockad av buddhismen.

Postmodern teologi, kyrka och kultur

Har just avslutat det sista avsnittet i S&S:s introduktionskapitel. De skriver om hur man kan förstå den postmoderna teologin i ett större perspektiv. Vad det verkar är det inte möjligt att tala om en postmodern teologi i sig själv. Utan en omgivande kontext har den inget existensberättigande. Det går helt enkelt inte att skilja teori från praktisk, utan praktiken kommer nästan först. Kanske det är modernistiskt av mig att säga vad som kommer först. Mycket av det postmoderna verkar gå ut på att eliminera dikotomier.
S&S skriver också att det inte finns en postmodern teologi utan flera. Precis som man inte kan tala om en kristendom, eller en hinduism. Det finns vissa gemensamma nämnare, men något absolut går inte att fastslå. S&S påpekar att detta skulle kunna leda till att man inom den postmoderna teologin inte kan kritisera kyrkan eftersom man bara hävdar att man tillhör en annan livsvärld, en annan tradition och att det ju inte finns något absolut. Detta avfärdas dock av S&S. De menar snarare att möjligheten till kritik inom livsvärlden ökar i det postmoderna, det viktiga blir hur man förhåller sig till sin tradition.
Vidare skriver de om kyrkan som en diffus kropp som inte går att avgränsa. Detta gillar jag skarpt. Det finns rum för flera om man tänker så. Vore kyrkan skarpt avgränsad, är det också lätt att säga vem som är "vi" och vem som är "dom". Parallellerna de drar till den tidiga kyrkan är också vettiga. Det var mycket strategiskt att lägga kursen den tidiga kyrkan innan den om postmodern teologi. Jag antar att det inte var en slump :). Pluralismen som fanns inom den tidiga kyrkan återkommer i den postmoderna, samtidigt som det inte går att skilja teori från praktik. På något sätt börjar människan i det postmoderna att hitta tillbaka till sig själv igen.
Jag hade tänkt läsa Gianni Vattimo nu, men jag tror att jag ännu stannar kvar i det mer generella och läser David Tracy först.

Återkommen från ett besök i Huvudstaden har jag fortsatt med min läsning av introduktionskapitlet. Jag har stött på många bekanta namn i S&S:s beskrivning av framväxten av den postmoderna teologin. Jag har insett att jag varken kan kommentera eller referera allt som jag skulle vilja, utan jag får lov att begränsa mig till vissa viktigare aspekter.
Idag har jag läst avsnittet om den postmoderna teologins framväxt. S&S pekar ut tre huvudlinjer i utvecklingen inom amerikansk teologi som indikerar att något håller på att hända inom teologin. Samtliga tendenser härrör från 1970-talet vilket ju bra sammanfaller med resten av postmodernitetens inledning. De tre tendenserna är:
1 Hans Freis uppgörelse med den moderna bibelhermeneutiken.
2 Gud-är-död-teologin
3 Framväxten av den feministiska teologin

Vad gäller Freis menar han att en (bibel)berättelses mening måste sökas i berättelsen själv och inte i några yttre referenter, varken symboliska eller historiska. Detta tycker jag bra att kan kopplas till Milbanks tredje tes vilken jag läst om i Patriks blogg. I alla fall vid en första anblick. Kanske jag dock är ytlig... Om en berättelse i första hand ska förstås som berättelse i sig själv och bl.a. genom interaktion karaktärer emellan eller händelser i berättelsen. Hur ska dock detta gå till? Hur ser relationen mellan berättelsen och läsaren ut? Finns något "absolut" sätt att läsa berättelsen? Om berättelsen ska läsas som berättelse måste den åtminstone ha existens som berättelse, men det behöver tydligen inte finnas någon yttre referent. Detta köper jag, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Har berättelsen en egen existens utanför om den blir läst eller inte? Här ringer någon gammal filosofiklocka och Derrida som jag aldrig blev klok på. Jag får återkomma till detta.
Gud-är-död-teologin kommenteras när jag läser den texten. Likaså återkommer jag till den feministiska teologin.

Teologi och postmodernitet

Har nu börjat läsa litteraturen och jag ämnar, för min egen inlärning, referera vad jag läst samt kommentera i den mån jag nu har något att komma med.
I inledningen av det första kapitlet definierar Sigurdson och Svenungsson (fr.o.m. nu S & S) viktiga begrepp för det fortsatta läsandet. Då jag tidigare stött på både "teologi" och "postmodern" tycker jag nog att jag har en ganska bra förförståelse av vad det kan vara. Jag tror inte det behöver vara så obegripligt och motsägelsefullt som S&S inledningsvis insinuerar att det kan uppfattas av många.

Teologi förstås som "människans försök att utifrån sin ändliga horisont söka förstå något av det outgrundliga mysterium som är Gud". Med denna förståelse ser jag ingen nödvändighet att hitta ett fundament, en grund på vilken teologin som objektiv vetenskap kan vila. Teologin har lidit av moderniteten och dess krav på "vetenskaplighet" med naturvetenskapen som mall, menar S&S. Detta kan jag inte annat än hålla med om. Jag tror personligen att postmoderniteten kan komma som en befrielse för teologin.

Vad är då denna postmodernitet? Tja, det är inte helt enkelt att svara på den frågan. Egentligen är man inom det vetenskapliga samfundet inte riktigt överens om vad det ens ska heta. I sociologin har jag lärt mig att Giddens föredrar att tala om senmodernitet då han menar att vi ännu inte gått in i något nytt paradigm, utan fortfarande befinner oss i moderniteten, om än en sen sådan. jag kan förstå att Giddens resonerar som han gör. Vad är egentligen ett paradigm som utgår från det förra och säger att vi är det som kommer efter. Således menar Giddens att paradigmskiftet ännu inte ägt rum. Inom teologin verkar man dock anammat termen "postmodernitet" och S&S säger att den postmoderna teologin är ett nytt paradigm, ett nytt sätt att förstå teologi. Därmed inte sagt att det gamla helt försvunnit. Jag utgår från att de lever "sida vid sida tillsammans i samma båt" för att låna några rader av Ebba Grön. Inom olika universitet dominerar säkert än det ena än det andra. Jag tänker mig att yngre teologer omfamnar den postmoderna teologin med större entusiasm än äldre. Dock är detta kanske mera ett önsketänkande från min sida.

För att visa hänsyn till Patrik som skaffat sig mycket jobb med denna kursform ;) avrundar jag nu detta inlägg med att återge S&S:s definition på postmodern teologi: "Med postmodern teologi förstår vi de olika typer av teologi som bedrivs utifrån de nya filosofiska, vetenskapsteoretiska och metodologiska förutsättningar som postmoderniteten innebär." (Sigurdson & Svenungsson 2006 s. 13.